Han var en av de sista statarna
Det var fattigt och eländigt.Karl-Ivar Eriksson är statarson och en av de sista i landet som var statare. Statarsystemet avskaffades 1945 och Karl-Ivar hade tagit över efter fadern som skadade sig 1939.
En statares liv var tufft.
Man fick säd och härsken sill, säger Karl-Ivar. Jag vet hur härsken sill smakar.
Karl-Ivars liv har inneburit hårt arbete.
Jag var åtta år när jag låg i rovlandet första gången. Vi fick 25 öre för varje rad och en rad tog en dag att rensa.
Det handlade bara om att arbeta. För det lilla man förtjänade tog man hem det man behövde.
Karl-Ivar bor med sin fru Gunvor i Svartbäckens by i Haninge. Frun träffade han på Tureholm där han själv växte upp. Gunvor kom till Tureholm en sommar som barnsköterska och är från Bergen i Norge.
Ofta bytte statarna gård för att de trodde att de skulle få det bättre på ett nytt ställe. Men så blev det sällan. Men på Tureholm stannade statarna kvar.
Men trots det var det svåra umbäranden, inte minst genom att bostäderna var så dåliga.
Statarkåkarna var fulla av råttor och stora vägglös. Jag kan än i dag känna hur det luktade när mor brände lössen. När man skurade golven försvann vattnet fort, det var ordentligt golvdrag.
Karl-Ivar har varit ute i skolor och pratat om den här tiden.
Eleverna tror att man berättar en saga för dem.
Efter statarsystemets slut var Karl-Ivar lantarbetare och ladugårdskarl. Han jobbade på Husby i Vagnhärad innan han 1955 flyttade till Stockholm.
Min stora dröm var att bli bonde. Jag trivdes med slitet, berättar han. Så blev jag månskensbonde och arrenderade Berga gård i Huddinge. På dagarna arbetade jag på Huddinge kommun.
Där blev han kvar i 30 år och jobbade självständigt som chaufför.
Berga var för litet och det gick inte att leva på jordbruket. Men jag jättetrivdes med jobbet i Huddinge.
Karl-Ivar har varit pensionär i 21 år. Han tycker att han har levt ett bra liv.
Det har på ett sätt varit harmoniskt. Och ändå började det ganska dåligt.
Innan han fyllt tre år hade han haft varbildning i huvudet tre gånger och kunde inte gå.
Att vara statare var att vara livegen, man ägde praktiskt taget ingenting, bara en gris. Men det fanns de som hoppade av och började ett nytt liv. Mina tre bröder började på Telegrafverket i Nynäshamn.
För mig är djur och jordbruk det bästa men sorgligt är att alla gamla lantraser håller på att dö ut. Jag hade de flesta när jag hade gård. Jag tävlade också i att köra häst med tvåaxlad vagn.
I Tyresta by fanns ett jordbruksmuseum som Karl-Ivar brukade vara guide i. Han är aktiv och med i många styrelser, bland annat är han ordförande i Småbrukarföreningen i Södertörn.
Det jag saknar mest är djuren. Numera har jag en daghund.
Så jobbar vi med nyheter