Många höjde på ögonbrynen när den förre skolministern Ibrahim Baylan blev den kraft som skulle backa upp Mona Sahlin på partisekreterarposten efter valförlusten 2006. Han hade gjort ett blekt och tämligen charmlöst intryck som minister i Göran Perssons regering. Ingen kunde väl egentligen peka ut vad Ibrahim Baylan hade uträttat på posten, mer än att han kom att bli ännu en i raden av perfekta måltavlor för framför allt Folkpartiets kritik mot den Socialdemokratiska skolpolitiken. Efter att ha förlorat en så tung duell så totalt måste det ändå sägas vara en bedrift att kunna lyfta så högt på den politiska karriärstegen som Ibrahim Baylan kom att göra.
Å andra sidan gjorde det inte precis den nya partiledningen starkare. På papperet kunde det ha blivit en förnyelse, en resa mot något annat än den traditionella Socialdemokrati som hade bränt sitt bästa krut i takt med att industrisamhällets 1900-tal fasades ut. Med Mona Sahlin var tanken att partiet skulle få en stark kvinna i täten, med Ibrahim Baylan som en profilerad ex-minister med invandrarbakgrund på partisekreterarposten. Båda skulle personifiera eller symbolisera kärnämnen i förnyelsen av Perssons parti. I stället kom det att bli alltmer uppenbart att sådana planer aldrig kunde bli till något bättre än en slarvigt vikt papperssvala.
I takt med att motvinden kom att blåsa allt hårdare, kom Socialdemokraternas partisekreterare att bli en allt mindre relevant politisk kraft i samhällsdebatten utanför partikansliet. Han skickades gång på gång ut för att ta strid med regeringen i frågor som oftast redan var förlorade. Det var ungefär som med den skolministerpost han en gång tilldelades.
När sedan Sahlin föll, var det bye bye även för Baylan. Han blev aldrig någon färgstark profil. Inte heller förmådde han att entusiasmera arbetarrörelsen, som i stället för förnyelse gick in i en allt djupare identitetskris. Det är därför hans avgång kommer att beklagas mer av motståndarna än av partivännerna. Å andra sidan visar den Socialdemokratiska valberedningens nu sönderstressade sökande efter nästa ledare att huvudproblemet aldrig har varit vem som ska vara partisekreterare.