Hannah dansar sig dit hon vill
Föreställ dig att du står på ett dansgolv inför en tolvhövdad jury som synar varje rörelse du gör. Tänk dig att du efter det, och en rad andra prov, får ett brev hem där det står att du har blivit utvald bland hundratals andra sökanden.
Det känns jättebra, verkligen. Själva dansvärlden är ingenting nytt för mig, men att gå på högskola är det. Det känns som att jag precis har börjat förstå vad det går ut på.
När SN når henne på telefonen har hon just avslutat sin lunch bestående av ris och wookade grönsaker. Nu, mer än någonsin, gäller det att äta nyttigt. Varje skoldag börjar med dansklasser, medan eftermiddagarna består av teorilektioner i bland annat anatomi och pedagogik. Hannah ska bli lärare i klassisk balett, en inriktning som är särskilt svår att komma in på. Det tas in två studenter var annat år, berättar hon. Men utbildningen möjliggör också en karriär som dansare, vilket är det hon hoppas på.
Det är på scenen man får sin belöning. Precis som allt annat, kan dans vara jobbigt. Vissa dagar är hemska, man har ont i hela kroppen. På scenen förstår man varför man lagt ner så mycket arbete på det.
Hannah Lundgren är uppvuxen i Oxelösund och Stigtomta. Sina första piruetter gjorde hon på André Ekelbergs balettskola i Nyköping. Därefter pendlade hon till den dansestetiska utbildningen på De Geer-gymnasiet i Norrköping. Det senaste året har hon gått det förberedande året på Balettakademien i Stockholm.
Hon beskriver sig som envis, både som dansare och som person. Är det någonting hon inte kan, ger hon sig inte förrän hon klarar av det. Därför gillar hon den klassiska balettens rigorösa krav på teknisk precision. Men hon är även intresserad av andra dansformer, inte minst showdans och musikal.
Hela min familj är intresserad av musik, dans och teater. Mina föräldrar har släpat med mig på olika föreställningar sedan jag var liten.
Efter de tre åren på Danshögskolan tänker hon antagligen vidareutbilda sig i New York och i framtiden hoppas hon att hon är del av något bra danskompani i Sverige eller utomlands. Trots att hon inte alltid vetat vad det är hon vill göra på scenen, har hon länge närt en längtan dit. Första gången hon blev riktigt drabbad av en föreställning var när hon som sjuåring såg Fantomen på operan på Oscarsteatern. Efteråt lärde hon sig hela föreställningen utantill framför spegeln där hemma.
Jag tyckte att de var de vackraste människorna jag någonsin sett! Och jag minns att jag tänkte att vad som än krävs, ska jag stå där själv en dag.
Så jobbar vi med nyheter