Hantverk för tålmodiga
Rune Högström har en häftad bok av Einar Wallquist i handen. Om ett par dygn kommer boken att ha fått pärmar av papp med marmorerade omslag, rygg och hörn i linneväv och prydligt tryckt titel på ryggen.
Men först väntar en del arbete, och en del väntan medan boken ligger i press efter olika moment. Läggen, det vill säga de vikta ark som en bok består av, ska sys ihop. Olika remsor av väv och papp ska skäras till och fästas på rätt ställe så att boken håller ihop. Ryggen ska limmas och rundas till med gummiklubba. Pärmarna ska skäras. Rygg- och hörnklädnad ska mätas ut och sättas på. Och sedan ska man förstås trycka titeln med lösa bokstavstyper, och kanske färga bokens snitt i rött eller guld.
Sedan är boken färdig, och då är man nöjd. Då sätter jag mitt sigill i den, förklarar Rune Högström.
Han visar etiketten som han sätter i varje bok. Det föreställer en karta över hans hemsocken i Dalarna.
Rune Högström blir för det mesta nöjd med resultatet av sina mödor. Han har bundit omkring 400 böcker sedan han började 1986 och vet vad som krävs.
Tålamod och noggrannhet. Och så är det en viss fördel om tummen inte sitter precis mitt i handen.
Tom Linder, föreningens ordförande, håller med.
Man får inte bli alltför ivrig. Det är ju tråkigt om man till exempel skär omslaget för mycket.
Då är det bara att börja om.
Falsbenet har ett 90-tal medlemmar och en omfattande kursverksamhet.
En vanlig höst- eller vårtermin brukar det bli sex grupper med sex till tolv personer i varje. Många har varit med ett tag, men några nya brukar också tillkomma varje säsong.
I början hade vi en yrkesbokbindare som handledare, men sedan har många av eleverna blivit så duktiga att de är kursledare själva, berättar Tom Linder.
Vid det stora bordet i föreningslokalen sitter Sten Boström med en liten knubbig bok av Jan-Öjvind Swahn. Den ska bli ett helfranskt band i blått skinn. Sten använder ett falsben för att göra utbuktningar, så kallade falska bind, på den blivande bokryggen.
Det lilla verktyget som har fått ge namn åt Nyköpings amatörbokbindare har han alltid till hands i bröstfickan.
Ofta utgår bokbindarna från ett verk som redan finns och som behöver en snyggare och mer hållbar inramning, men det går också bra att binda in tomma sidor. Det har Ulla Rydbeck gjort.
Här på baksidan ska det stå mitt namn, och så eget, säger hon och visar boken med plats för anteckningar. Det är viktigt att det blir en vacker bok. Pappret ska gå i stil med innehållet. Det är jätteviktigt med vilka färger man väljer.
Till sin tomma bok har hon valt ett marmorerat papper i djupa färger.
Boktbindarkonsten är, som alla hantverk, en egen värld av fackord, yrkesknep och specialredskap. En lathund som ett par av Falsbenets medlemmar har gjort omfattar 63 moment. Om det inte är franska band, förstås; då krävs hela 77 moment.
Fullärd blir man aldrig, det tycks bokbindarna i Nyköping vara helt överens om.
Vad finns det då för fördelar med att binda in böcker själv? Rune Högström ger tre svar. Hållbarheten, förstås. Känslan av att hålla i en bok som är riktigt välgjord. Och så nöjet i att göra den.
Maria Reinholdsson
Så jobbar vi med nyheter