Här finns plats för mannens primitiva sida
Förra måndagen befann jag mig i, hör och häpna, manlighetens näste, en gymlokal. Manlighetens näste är väl lite att ta i, i och med att det är minst lika många tjejer och medelålders kvinnor som styrketränar nuförtiden, MEN det är ända här som mannens primitiva sidor får lite utrymme. Här kan män stöna, frusta och grymta utan att betraktas som stenåldersmänniskor.
Kanske inte så konstigt att man stönar om man pressar sig till max med bänkpress. Det som däremot är lustigt är att träningspartnern, som står och tittar på och fäller uppmuntrande kommentarer med jämna mellanrum, också stönar. Första gången jag såg detta fenomen tyckte jag att det var en aningen bisarrt och det kändes som om jag befann mig på BB under en förlossning.
Mitt i allt stönade utbrast en av killarna:
Kom igen, du kan klara det, bara en till, vilket förstärkte min BB-association.
Nu ska jag inte dra alla killar som tränar i par över en kam, men eftersom jag sett detta fenomen vid upprepade tillfällen måste det ändå betyda något.
Jag har spekulerat lite i varför män uppträder på det här sättet när de tränar i par. Är gemensamma stönanden ett sätt att leva ut sina känslor samtidigt som man delar med sig av dem? Är det en uråldrig rit som män utövar för att komma närmare varandra? Är det för att skapa en viss harmoni i sitt tränande?
Finns det möjligtvis en förklaring på det biologiska stadiet; att det manliga könet innehar en gen med just den här egenskapen? Eller är det så att båda, när den ena tränar, lever sig in i upplevelsen så djupt att de synkroniserar andningen och därmed stönandet?
Man skulle kunna spekulera länge utan att få en tillfredsställande förklaring till varför det är så.
Efter ett tag lägger de sig bredvid varandra och jämför sina muskelmassor samtidigt som de stönar av ansträngning. Jag tycker det är en aning generande att se det här, men jag tycker på sätt och vis ändå att det är härligt. Två personer kan släppa all självbehärskning och kontroll utan att någon skadas eller såras, och istället dela varandras bördor.
Med muskler fulla med mjölksyra börjar jag så till slut fundera på att ge mig av hemåt. Förundrad över hur skönt det känns att ha ansträngt sig maximalt.
På vägen till utgången glider en muskelkoloss förbi mig. Visst sneglade han lite malligt på mig när han såg mina jämförelsevis ynkliga armar? Det kändes så i alla fall. Jag tröstade mig med att han säkert äter anabola eller något i den stilen.
Det återstår att se hur länge det dröjer innan jag befinner mig i en sådan här lokal igen. Anledningen till att jag överhuvudtaget pallrade mig hit den här gången, var pinsamt nog att jag åtdrog mig träningsvärk i hela kroppen efter att ha lekt uppvärmningsleken bananen på gympan i skolan.
Kanske är det här startskottet för mig som träningsnarkoman. Om tio år kanske jag pryder framsidan av Body Building-magazine. Jag ställer mig tvivlande till det, men man vet ju aldrig.
Så jobbar vi med nyheter