Härbärge är inte samma sak som vård - tvärtom
Att bli av med sitt missbruk är en sak, att bli av med sitt missbruksbeteende är en annan. Det krävs mycket för att våga titta på sig själv utan bedövning och att våga ändra på beteenden som långsiktigt skadar. Risken är ju stor att man vidmakthåller gamla mönster och blir en bitter myndighetshatare som ser sig själv som ett offer.
Hur det är att vara missbrukare vet nog ingen bättre än missbrukaren själv, men alternativa beteenden saknas som regel i repertoaren och där kan ju människor som inte har drogat bort stora delar av sitt liv vara ett bra komplement. Det skulle kännas oviktigt för mig om jag hade drabbats av cancer, att läkaren som skulle hjälpa mig personligen hade drabbats. Det är ju det friska som ska fram.
I begreppet ökad livskvalitet ingår att lära sig att ta ansvar för sitt liv och sina handlingar. Att få ta sina egna konsekvenser är ett första steg. Att omgivningen runt missbrukaren i regel också blir sjuk vet vi, ofta blir de möjliggörare för fortsatt missbruk genom att försöka ta bort konsekvenserna. Det bottnar i regel i egna behov och låg ångestnivåtolerans. Men även det är behandlingsbart. Det är ju inte helt ovanligt att när en person börjar tillfriskna, så letar partnern upp en ny missbrukare. Nej, hjälp till självhjälp är det värdigaste alternativet och då tillåter man personlig tillväxt.
Om nu ingen vill vara vare sig hyresvärd eller granne, så måste det ju helt klart ha någon orsak. Så vitt vi vet är missbruk behandlingsbart, men att ett härbärge är lika med vård, det håller vi inte med om. Tvärtom talar man om för folk att de inte är behandlingsbara, vilket de allra flesta ändå är. En del kan behöva långvarigt stöd via psykiatrin och hade kanske behövt detta från början, men i brist på annat så har de självmedicinerat med droger.
Politikerna har det yttersta ansvaret att peka med hela handen, när de ser att kostnaderna ökar katastrofalt över budget. Att däremot säga upp avtalet med Vårnäs är olyckligt, likväl som att skrota den boendetrappa som funnits på Nygården (kommunens öppenvård) och besparat skattebetalarna många externa institutionskostnader samt låtit missbrukaren tillfriskna i den miljö som de avser att leva i.
Politikerna har dock inte talat om var de räknar hem vinsten i det nya. Även i den kommun som de har tittat på finns det människor som fallit utanför alla ramar och förblivit hemlösa. Drogproblematiken ser även den annorlunda ut, då Nyköping har ett stort antal heroinmissbrukare, vilket jämförelsekommunen saknar. Vår närhet till Stockholm är en annan skillnad. Att hålla sig drogfri på en institution brukar inte vålla så stora bekymmer. Det är aldrig enkelt att bli drogfri, men det försvåras ytterligare om inte tryggheten finns i en drogfri miljö, som nynykter är man skör.
Nygården placerar inte på institution utan satsar tvärt om på vård på hemmaplan för dem som vill och vågar. De som inte vill eller har förmågan hittar gärna en syndabock för sitt misslyckande, att titta på sig själv kan ju göra ont. Nämndens historiska beslut fattades av vad vi förstår med en reservation från de borgerliga partierna, så det finns hopp. Att underlåta insatser är lika dyrt som att låta bli att underhålla ett hus.
Personalen på den numera avvecklade Nygården
Berit Harrysson, Mats Einarsson, Mats Flike, Christer Sörberg, Helena Elzén, Görel Klasson, Birgitta Åberg
Så jobbar vi med nyheter