Hårda straff kan aldrig ersätta hopp

Malmö har en stor andel illegala vapen i omlopp. Varningssignalerna är allt annat än nya. En straffskärpning för olaga vapeninnehav skulle ge polisen större möjligheter att ge sig på den svarta marknaden. Utrymmet blir då större för polisen att jaga handlare och smugglare, det blir lättare att beslagta vapen. Med färre vapen minskar avståndet till avtryckaren.
Detta förklarar varför justitieminister Beatrice Ask (M) och Socialdemokraternas Morgan Johansson säger ungefär samma saker om det dödliga våldet i Malmö. Ett annat sätt att minska mängden skjutjärn är en vapenamnesti, vilket bara Miljöpartiet har framfört så här långt.
Hårdare straff må ha avskräckande effekter i ett kort perspektiv, men vänder sällan en negativ samhällsspiral. Sådant tar tid och kräver tålamod. Det handlar om att börja vinna över rädslan, känslorna som förlamar. Där kan rättsväsendet göra skillnad. Det är invånarna i dessa utsatta miljöer som drabbas hårdast av kriminaliteten. Hur får man varje enskilt brottsoffer att våga vittna? Att veta att det är värt det? Detta sätts för övrigt på sin spets i den uppmärksammade grupprättegången i Södertälje efter morden på två män utanför en svartklubb.
Gängkriminalitet växer gärna fram i områden med relativ fattigdom, många gånger också en etnifierad sådan. Där unga växer upp med svaga drivkrafter för att utbilda sig, skaffa jobb och karriärmöjligheter. I de nedgångna miljonprogrammens haveri blir gängets vi ett ödesdigert svar på en önskan om tillhörighet.
Sedan må politiker peka finger åt varandra, ingen har en patentlösning. När det är lättare att få tag på vapen än jobb, då stirrar vi på en brutal samhällelig uppförsbacke. Den måste tas ett steg i taget – trygghet, skola, jobb, bostäder.
Vad visar vägen till något bättre? Ibland talas det om klassresan, ibland om den amerikanska drömmen. Båda har sina styrkor. Rätten att vara sin egen lyckas smed, att aldrig stå dömd på förhand i kollektiva termer. Det finns få så frustrerande och begränsande faktorer som att vara fast i en miljö utan en ärlig chans att ta sig därifrån.