Härlig lek med färger
Glas av Brigitte LindeGrafik av Caroline FärnströmGalleri Sjöhästen, Nyköping(till 14 februari)
Egentligen är det en och samma bild, som tryckts i olika färger. Motivet är mycket anspråkslöst, en gruppbild med en mamma i kretsen av sina tre små barn. Det som fängslar mig är hur Eva Källman byter huvudpersoner och leker med tyngdpunkten i bilden genom att laborera med färgernas förhållande till varandra.
Ena gången är det babyn i mammans famn som är centralgestalten och som de äldre syskonen tycks vända sig emot. När mamman får en grå klänning på sig, hamnar hon i fokus genom sin gränslösa mildhet.
Ömsom träder det äldsta barnet i förgrunden, ömsom förpassas det till skamvrån. Man kan också tolka det mörkblåa utanförskapet som att barnet inte längre hör till de levandes skara. Tillvägagångssättet var inte ovanligt på 1600- och 1700-talet, då även de döda barnen ingick i familjeporträtten, om än med bortvända ansikten.
När Eva Källman målar i olja är det också färgen som är viktigast. Hon är en sann kolorist. Och hennes måleri är märkvärdigt tidlöst samtidigt som det är oerhört tidsbundet. Förklaringen finns hos en ständigt återkommande liten flicka. Men det är varken flickans klädedräkt eller frisyr som gör att man omöjligt kan placera henne i någon annan tid än 1960-talet. Till viss del handlar det nog istället om kroppsspråket.
På 60-talet var flickor väluppfostrade och klädsamt blyga, Stina i Saltkråkan framstod som höjden av uppnosighet. Men tack och lov slapp vi vara sexobjekt, som småflickorna
i dag. Vi fick vara flickor för vår egen skull och jag tror faktiskt att vi var ganska emancipierade. Det kanske man kan ana i Eva Källmans målningar men det viktigaste är att hon faktiskt skildrar sin egen uppväxt och att hon gör det med hjälp av små flickor som får ta plats.
Vi har ju Lena Cronqvist förstås men jag skulle faktiskt vilja påstå att det inte har förekommit tidigare. Jag tror inte de äldre kvinnliga konstnärinnorna vågade. Och vem skulle bry sig? Eva Källman försöker göra gällande att hennes erfarenheter är minst lika viktiga som någonsin en mans.
Min älsklingsmålning heter Lek vid stranden. Jag föreställer mig att motivet är hämtat från Franska Rivieran och en väldigt liten park alldeles intill Medelhavet. För tillfället är den enbart befolkad av kvinnor. Till vänster står en kvinna i laxröd klänning. Med ryggen emot sitter en kvinna på en bänk, blåklädd och i profil. En flicka i varmgul klänning hoppar rep. En vit fågel svävar över hennes huvud. Himlen är blårutig som ett lapptäcke. Det är en underbar bild i underbara färger: enkel, avskalad, självklar och lika formsträng som om den vore vävd.
På Galleri Sjöhästen blandas Brigitte Lindes glas med Caroline Färnströms grafik. Det kanske inte är någon höjdarutställning men ändå klart sevärd. Och de två konstnärinnorna passar bra ihop.
Caroline Färnströms arbeten skvallrar om ungdomligt gränsöverskridande och experimentlusta. Hon prövar olika moderna tekniker: collografi, monotopi och FP-gravyrer. Jag hyser inga som helst moraliska betänkligheter över datorns intåg i konstnärsateljén men blir inte resultatet förfärligt tråkigt när man laserkopierar?
I Caroline Färnströms formvärld ingår allt från Giotto-änglar till brospann, ormbunkar och frimodiga flickor i prinsesskronor. Hennes kvinnofigurer är ofta formlösa, råa och brutala men hon fångar dem på kornet. Grävande i sina handväskor är de inte alls dumma. Härligast är hon i badmössa. Vilken fantastisk ögonblicksbild!
Brigitte Linde hör till de ständigt återkommande utställarna på Galleri Sjöhästen. Sist det begav sig vill jag minnas att hon tog mig med storm, det var ingen hejd på mina superlativer. Och visst kan det vara ett tecken så gott som något, på stort konstnärskap, att jag inte känner igen henne denna gång. Hon har uppenbarligen utvecklats och gått vidare.
Jag tycker om hennes glasfat. De svagt buteljgröna och frostade är uppbyggda av sammansmultna trekanter och luft. Luften spelar även en roll i det genomskinliga fatet av vertikala och horisontala glasband. Kombinationen av glas och svart diabas är sober. Och visst är det lite småtrevligt med de platta jordgloberna i sina pigtittestativ av järn.
Fast glasbitarna som lindats med järntråd ser ut att komma från något varuhus. Dem begriper jag mig inte alls på.
Nej, Brigitte Linde har förändrats och berör mig inte längre på samma sätt.
Så jobbar vi med nyheter