Harriets liv blir till ord i ärlig biografi
Hon har spelat in filmer och stått på scenen i över 50 år och är en av Sveriges mest kända skådespelerskor. Men skådis eller kändis är inget Harriet Andersson vill bli kallad. Det får stå för ungdomarna.
Harriet Andersson är bestämd på orden när vi träffas på Café Hellmans inför den femte läslustkvällen. Hon har kommit för att berätta om sina memoarer som kommer i september. Fast hon vill inte kalla det för memoarer. Det är snarare en biografi.
Det bygger ju på samtal som jag och Jan Lumholdt har haft, som han sen har skrivit ner och som jag har fått godkänna.
I biografin berättar Harriet Andersson om utvalda delar av sitt liv. Om hur det började med Calle Flygares teaterskola vid 15 års ålder, men också om minnen från trefyra års ålder. Om alla de åren hon har arbetat med film och teater, och om privatlivet.
Ett stort antal filmer har det hunnit bli, därtill teaterroller på Dramaten och privatteatrar. Bland de senare filmerna hör Gossip och Lars von Triers Dogville. Trots att hon har jobbat i många år, har hon inga planer på att sluta än. Nyligen medverkade hon i en kortfilm som spelades in i Umeå, tillsammans med Per Moberg.
Det blir lite grejer någon gång emellanåt. Jag vill fortsätta så länge skallen är klar. Du vet nu för tiden kan jag tacka nej till sånt jag inte tycker är roligt, för jag får ju pension. De pengarna jag får för filmer nu, det kallar jag champangepengar.
För Harriet Andersson är skådespeleriet inte något annat än hårt jobb. Hon har alltid uppskattat disciplinen.
Det handlar om tre saker: Kom i tid, lär dig dina repliker och stå på dina markeringar. Märkvärdigare än så är det inte. Så jobbar jag i alla fall, säger hon frankt.
Rak och ärlig har hon också varit i biografin. Hur folk kommer att reagera har hon inte en aning om, inte heller om någon kommer att bli upprörd.
Det kan säkert finnas någon som tar illa upp. Men jag tycker att jag har rätt att berätta om mitt liv. Jag tänker inte sitta här och stryka med någon hartass. Fast den innehåller nog inga större skandaler tror jag.
Mycket att berätta finns det i alla fall. Arbetet med boken startade förra sommaren och avslutades i januari i år. Och det var en bra terapi säger
Harriet Andersson.
Vissa kvällar när jag la mig efter att vi hade suttit och pratat så kom jag på att visst av det vi hade pratat om, var sådant som jag hade förträngt. Det var bra att prata med någon som verkligen lyssnar.
Hon vill inte avslöja för mycket om vad som står i boken, men en sak är säker: det är ingen bok om Bergman. Men hon är van att få frågor om honom, och sitter nästan som på lur och väntar på att de ska komma.
Visst, han har haft en stor del i mitt liv, både i karriären och privat. Jag hade haft småroller i tre år när jag började jobba med honom, och sen har det ju gått väldigt bra. Men det finns så mycket annat. Jag menar inte att vi ska skyffla bort honom i något hörn, men vi måste komma ihåg att jag har gjort annat också, säger hon bestämt.
Och visst, hon har gjort mycket annat. Av de drygt 70 filmerna hon har medverkat i är cirka 14 signerade Bergman. Bland annat den utan tvekan mest omdebatterade Sommaren med Monika från 1953, som upprörde på grund av de på den tiden vågade sexscenerna.
Trodde du då att filmen skulle bli så uppmärksammad?
Alltså som ung kvinna på den tiden trodde man inte så mycket alls. Det var väl ingen som lyssnade på vad jag hade för åsikter. Men jag tror inte att Ingmar eller någon tänkte att det skulle bli sådan debatt. Man såg ju bara en liten rumpa, och skymten av ett bröst! Det var väl inte så farligt.
Så jobbar vi med nyheter