Som nioåring dagdrömde jag ofta om framtiden ur ett teknologiskt perspektiv. Det var inte särskilt avancerande tankegångar utan handlade om videosamtal, mänskliga robotar och flygande bilar. Filmen Blade runner (1982) var min favorit. Den speglade allt detta och betydligt mer, som exempelvis framtida problem med miljöföroreningar.
Att vissa av dessa drömmar skulle bli verklighet hade jag på känn. För mig var det självklart att Televerket kommer att fixa videosamtal åt mig förr eller senare. Mänskliga robotar och flygande bilar såg jag inte som realistiskt att få uppleva, men det har jag omvärderat nu.
Att filmen valde att hantera problem med miljöföroreningar var inte så förvånande. Varenda unge på 80-talet visste att det skulle bli ett framtida problem.
De två SVT-kanalerna hade ett imponerande utbud om allt ifrån försurade sjöar, avgasutsläpp och miljögifter. Det fanns tydliga spår i tablån som visade att det mycket väl kan gå åt skogen. Och om det inte räckte till, slog Tjernobylolyckan ner som "Hells bells" inför framtiden.
Det jag aldrig riktigt förstod i min gamla favoritfilm var varför reklamen kändes så hotfull – som om den övervakar dig.
I dag har i princip alla förstått att företag gör stora pengar på att kartlägga oss och sälja informationen vidare. Det är väl värt att fundera över på ett dystopiskt sätt.