Hell on Wheels ingen snällvariant längre
I dag fredag släpper bandet Hell on Wheels sin andra platta. Det hörs och syns högt och tydligt. Trion med rötterna i Oxelösund och Nyköping får numera uppmärksamhet på allt annat än bara lokal nivå.
Att han hamnade på innelistan var en liten chock, säger Åsa Sohlgren, basist och sångare i Hell on Wheels.
Det snurrar med andra ord allt snabbare för trion som förutom Richard och Åsa består av Johan Risberg på trummor, synth och sång.
Fast att det går bättre och bättre har de på ett påtagligt sätt märkt vid sina spelningar på Hultsfredsfestivalen.
Där har vi hoppat upp på en större scen varje gång, konstaterar Åsa.
I juni var det tredje gången de var på plats. De har gått från demoscenen, via stora dansbanan till teaterladan nu i juni. Vid senaste framträdandet fick de också förmånen att avsluta lördagskvällen på denna scen. Känn på den.
Det var riktigt mycket folk på plats, säger Åsa.
Nonstop-sidan når henne på nya arbetsplatsen, Sveriges Radio.
Jag jobbar halvtid som producent på P3 Rytm. Tillsammans med Papa Dee. Det sänds varje tisdag mellan 22 och 24.
Då bjuds det enligt Åsa på svängig popmusik från hela världen. Det låter som om det är massor av rytmer à la Karibien. Massor av gungande reggae och afrikansk beat.
Ganska långt ifrån vad Hell on Wheels bjuder på känns det som.
Själv konstaterar hon att det numera är svårt att själv egentligen höra hur eller vilka de låter som. En sak är hon väldigt klar med.
Vi är fruktansvärt nöjda med nya plattan.
Orsakerna till att den blivit så bra är flera.
Dels för att vi blivit så bra.
Dels också för att producentparet Pelle Gunnerfeldt (producerar The Hives och spelar i Fireside) samt Johan Gustavsson (spelar i punkbandet Randy) lyckades böka till det som Åsa säger.
De har tillfört mycket rytm. En hel del tamburiner. Nu låter vi som vi gör live.
Med andra ord. Snällvarianten av Hell on Wheels är borta. Om det nu fanns någon sådan.
Inte live, slår Åsa fast men antyder liksom mellan raderna med uttrycket snällvariant att förra plattan kanske var lite lättviktig i sitt sound.
Jämförelser som att de låter som Pixies har hon ingenting emot.
Och en del har skrivit att vi låter som Talking Heads eller Television. Det tycker vi om.
Fast egentligen var det inte alls tänkt att producentparet Gunnerfeldt/Gustavsson skulle skruva vid mixerbordet. Egentligen skulle en viss Jim ORourke i inte helt okända Sonic Youth göra det. Via Cardigans-Nina och hennes man hade trion fått kontakt med honom. Allt var klart. Men det blev bara en lång väntan på ingenting.
Han var då ganska ny medlem i Sonic. Och det gick så bra för dem så de var ute på mer och mer spelningar, säger Åsa.
Efter ett halvårs väntan förstod de att det var dags att gå vidare.
Releasepartyt för plattan var på Debaser (på vars uteservering Johan Risberg och en kompis kört klubb Hellmut i sommar) i Stockholm i går kväll. Nu väntar turné.
Som det ser ut börjar vi i Linköping den 18 september.
Men om det blir något lokalt framträdande är högst osäkert. Richard och Åsa som är uppvuxna på samma gata i Oxelösund (Nyponvägen) vill gärna spela på sin hemmaplan. Det vill nog Johan Risberg också. Fast hans mammas gata ligger i Nyköping.
Behöver vi nämna att det är Stockholm som gäller nu.
Så jobbar vi med nyheter