Byggnaden på shoppingstråket Västra Storgatan är välkänd för de flesta Nyköpingsbor och namnet – Hellmanska gården – är ett begrepp.
Byggnadens historia sträcker sig till tidigt 1700-tal men det var faktiskt långt senare som gården blev "Hellmanska gården". Namnet började användas efter år 1890, då gården och firman köptes av Carl Alexander Hellman.
Redan innan CA Hellman klev in i bilden, bedrevs det handel i huset. Men den nya ägaren utvecklade sortimentet, och det rejält.
Här hade det tidigare sålts glas och porslin. CA Hellman kompletterade utbudet med allt från fotogenlampor till damhattar och alla möjliga byggvaror, som takpapp, färg och tapeter.
När varor skulle transporteras till och från Hellmanska var det dåtidens transportmedel – häst och vagn – som gällde. De som bodde i de omkringliggande byarna tog sig till Nyköping på samma sätt och eftersom det fanns stall på Hellmanska började stadsäventyret ofta där.
Förutom att Hellmanska alltså var en populär butik med ett brett sortiment, så gjorde hästarna att gården blev något av en havrecentral.
Men allt har sin tid. I början på 1900-talet blev bilarna allt vanligare och CA Hellman var en person som hängde med i tiden.
Han förstod att det nya transportmedlet också innebar nya möjligheter och 1920 öppnade Nyköpings första bensinmack på Hellmanska gården. Havren åkte helt enkelt ut och in kom bensinen.
Enligt historien ska prins Bertil ha varit en av kunderna på bensinmacken. Under 1930-talet tvingades han landa med sitt flygplan på Kungsladugård. Orsaken var bränslebrist och nytt bränsle köptes just på Hellmans.
Drygt 60 år efter det att bensinmacken såg dagens ljus, var Hellmanska gårdens existens hotad. År 1945 antogs en ny detaljplan för centrum och enligt den skulle Hellmanska rivas för att ge plats åt moderna trevåningshus.
En del gamla hus revs under årtiondena efter 1945 men i slutet av 1970-talet började Nyköpingsborna att tröttna på rivningshysterin.
Kommunen, som nu ägde Hellmanska, ville först inte släppa rivningsplanerna men opinionen för ett bevarande segrade. I stället för rivning valde kommunen att sälja gården till någon som kunde genomföra en varsam upprustning.
Valet föll på den dåvarande hyresgästen Håkan Larsson, som köpte fastigheten 1987. Några år tidigare hade han tagit över firman Hellmanska gården.
Under de kommande årtiondena investerade Håkan Larsson i princip alla intäkter från rörelsen i gårdens byggnader, som sakta men säkert renoverades med varsam hand.
Under arbetets gång stötte han på en del överraskningar. Vid två rum på vindsvåningen, som en gång i tiden sannolikt var bostad för gårdens pigor, ledde en dörr till en toalett.
På sittbänken fanns en inskription: "Stockholms marina", och på locket stod en gammal burk med karbolkalk kvar.
– Vi lämnade toaletten som den var. Tyvärr försvann burken med karbolkalk efter några år, berättar Håkan Larsson själv.
En byggnad stod dock utom räddning.
Det gamla stallet – som hade stampat jordgolv och var illa utgånget av rötskador – tvingades man att riva och i stället byggdes lokalen som i dag fungerar som Hellmans Café.
– Vi tog tillvara friskt virke och alla smidesdetaljer. Och det materialet utgör nu detaljer i cafébyggnaden.
Innan det gamla stallet revs hittades dock en riktig klenod i den bråte som fanns i byggnaden: nämligen pumpen till den gamla bensinmacken.
Nu sitter pumpen på den vägg, där den en gång satt. Som ett minne över CA Hellmans framåtanda och som en symbol för Håkan Larssons renoveringsarbete.