I det flesta fall av myndighetsutövande finns det en möjlighet att överpröva ett beslut, en extra skyddsvall för den enskilde. Men inte ifråga om betyg. Det borde det finnas.
Med betygssättning kommer makt och myndighet. Lärarens makt över betyget är absolut. Centerförslaget häromveckan om att eleverna i sin tur skulle betygsätta sina lärare leder fel, eftersom det bara riskerar att bli någon form av hämndverktyg.
Att skapa system som resulterar i rädda lärare, gynnar ingen. Det blir som i Jan Eds teckning här nedanför. Om betygssättarna hukar av fruktan inför att göra fel, ger det pedagoger som bara spelar säkert. Det blir viktigare att finnas i mittenfårans snitt än att sätta avvikande, men mer rättvisande betyg. Det gamla 1–5-betygen, där eleverna rangordnades inom undervisningsgruppen, hade den tydliga svagheten.
Att en elev ska kunna ifrågasätta ett myndighetsbeslut på rimliga grunder, är något som en borgerlig regering borde bejaka. Det stärker individen gentemot myndigheten. Men det går förstås, vilket MUF-ordföranden Erik Bengtzboe lyfter fram, att diskutera om det är rektor som är rätt överprövande-instans.
Utbildningsminister Jan Björklund tycker att det inte ska vara möjligt på grund av att det blir för dyrt och för byråkratiskt.
Men är det verkligen bättre med ett billigare system där rena felaktigheter inte kan rättas till? Jan Björklunds nej leder dit. Det är anmärkningsvärt för en minister – och en Allians – som gjort till sitt varumärke att skolan inte ska vara slapphänt mot felaktigheter.