Jobbpakten gick i stöpet av början av februari. Något samförstånd på central nivå blev det aldrig. Häromdagen beklagades detta av Socialdemokraterna och i Svenska Dagbladet (30/4) berömmer LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson finansminister Anders Borg för regeringens engagemang i frågan. Själva andan i en jobbpakt är inte borta, men den har petats ut ur strålkastarljuset.
Svenskt Näringsliv markerade med sitt avhopp att LO hade försökt tillskansa sig mer än vad som kan sägas vara rimligt inom en jobbpakt som ska söka lösningar på ungdomsarbetslösheten. LO hävdade å sin sida att Svenskt Näringsliv inte ville ha en pakt. Sanningen är väl den att ingen av organisationerna ville säga ja till något som inte innebär en tydlig framgång gentemot motparten. På LO-sidan fanns garanterat även problem med att leverera något som skulle ge regeringen en större framgång.
Regeringen å sin sida drömde säkert om samförstånd och var redo att sträcka sig långt, men Allianspartierna insåg lika säkert att LO:s kopplingar till Socialdemokraterna gjorde hela frågan extremt partipolitiserad.
Det är synd. Samverkan mellan fack, regering och arbetsgivare behöver ingalunda bygga några folkhem. Syftet är snarare att minska konfliktytorna på arbetsmarknaden och få till långsiktigt robusta spelregler. Regeringen vill att parterna gör sitt yttersta för att öppna dörrar in till arbetsmarknaden. Parterna vill att regeringen ökar tillgången på kompetent arbetskraft och kan möta de behov som finns.
Sådant pratar man inte så mycket om på Första maj. I Sverige är den dagen mer en övning för politiska partier där konfrontationen går före samförståndet. Vilka som regerar blir viktigare för argumentationen än hur arbetsmarknaden fungerar.