En sak är säker. Ett beslut om satsningar på höghastighetsbanor är Ostlänkens bästa – och kanske enda – hopp.
Vad höghastighetstågen tillför är uppenbart. Med nya snabba spårbundna kommunikationer knyter man på ett effektivt sätt ihop stora expansiva regioner, rätt hanterat ökar också pendlings- och utvecklingsmöjligheter i många mindre och inte lika expansiva områden längs spåret.
Men är höghastighetstågen något för Sverige, detta glesbefolkade land med få stora tillväxtcentra och mycken småstads-, lands- och glesbygd däremellan? Nej, säger en statlig expertgrupp som levererat sitt utlåtande till finansminister Anders Borg och avråder från att bygga höghastighetsbanor som Götalandsbanan, fortsättningen på Ostlänken (Stockholm-Järna-Linköping) från Linköping vidare till Göteborg. Det kostar alldeles för mycket sett till klimatnyttan, säger experterna. Svenskarna är dessutom för få och för glest utspridda för att det ska vara värt miljarderna.
Det är invändningar värda att ta hänsyn till. Infrastrukturprojekt är svindyra. Varken tågen eller bilen eller flyget löser ensamt framtidens transportbehov. Alla lär behövas – i olika omfattning och i olika lägen. Det binder upp samhälleliga resurser under lång tid, ett felbeslut blir kostsamt på många sätt.
Men höghastighetstågen är inte främst till för att rädda klimatet. De är till för att möta behoven i en framtid vars behov ifråga om kommunikationer och snabba förflyttningar vi än så länge bara kan gissa. Att bedöma samhällsnyttan är både en fråga om begåvade gissningar och antaganden som om beräkningar av investeringskostnader sett till möjligt utfall. Att knyta samman tillväxtregioner med snabba tågförbindelser är – i ljuset av det vi idag tror oss veta – rimliga framtidsinvesteringar.
Återhållsamhet och noggrannhet är givna delar i en ansvarsfull hantering av framtida skattemedel. Men i fallet med höghastighetsbanorna, precis som med de ursprungliga järnvägsprojekten på 1800-talet, kan modet att våga bygga visa sig vara en tungt vägande faktor i framtidens transportsystem. Det är stoltare, våga sitt tärningskast, än att tyna med slocknande låge, som Werner von Heidenstam en gång formulerade det.