Samtidigt som möjligheterna blir allt bättre för att arbeta från valfri plats, ökar pendlarströmmarna. Många reser till jobbet. För inte många decennier sedan var vägen till arbetet en kort vandring för de flesta. Längre tillbaka, i jordbrukssamhället, var jobbet och hemma oftast svåra att skilja åt.
I dag börjar pendlarresan bli närmast ett projekt och på vintrarna råder för en del osäkerhet ens om man kommer dit – eller hem.
Det finns förstås jobb som aldrig går att utföra hemifrån. Piloter, poliser och pizzabagare har svårt att fixa alla dagens arbetsuppgifter via länk eller mobiltelefon. Samtidigt finns det arbetsuppgifter som länge har varit kontorsbundna, till ett skrivbord på en viss plats, som inte längre behöver vara det. För många sådana arbetsuppgifter utgör den snabba kommunikationstekniska utvecklingen en möjlig frihetstid, där tid kan sparas genom att inte behöva resa. Där jobbet kan göras här och där, från en hammock eller ett hemmakontor. Där det går att hämta barnen efter jobbet, trots att SJ inte kommit loss ur en snövall.
Frågan har även en miljöprofil, åtminstone för alla som skriver under på att onödiga transporter bör undvikas av klimatskäl.
För att en sådan här utveckling ska kunna fungera väl har vi inte råd med vita fläckar på IT-kartan; platser utan bredband som närmast blir att jämföra med en resa bakåt i tiden.
Arbetslinjen behöver inte vara kontorsbunden. Den som tror att jobba hemma leder till färre arbetade timmar har sannolikt fel. Det är snarare så att det kan bli betydligt fler, när de små övertidsmarginalerna summeras och transporttider dras bort.
Kanske är det så att den främsta hindret för ett ökande antal hemma på jobbet-dagar är att vi har vant oss vid att hemma är hemma och att jobbet finns någon annanstans.