Herrgården som blev ett ghetto

!Det är skillnad på herrgårdar och herrgårdar. Bostadsområdet Herrgården i Malmö är så långt ifrån bilden av en lantlig, lugn boendemiljö det går att komma. Definitionen av ett ghetto är inte bara social och ekonomisk utsatthet. Trångbodda bostadshus med sönderslagna fönsterrutor och trappuppgångar befolkade av kackerlackor är illa, men inte tillräckligt illa. Området måste dessutom ha en begränsad kontakt med omvärlden.
Drygt 85 procent av Herrgårdens 5 000 invånare har under en längre tid saknat en försörjning i form av eget arbete. Men om invånarna, i alla fall i teorin, åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter som invånarna i övriga delar av staden är området inget ghetto.
Så är inte längre fallet i Herrgården. I veckan kom beskedet att polis och brandkår inte längre rycker ut till de anlagda bränderna i bostadsområdet. Stenkastningen anses vara ett hot mot rättsmonopolets egen säkerhet.
Anledningarna till varför situationen i Herrgården ser ut som den gör är många. Men även om samhället har svikit är det till syvende och sist individen som kastar stenen. Sanningen bakom de eskalerande bränderna finns därmed i gränslandet mellan ett kollektivt avståndstagande från unga invandrarkillar och en gängkultur i vilken "snuten bör sänkas" (Sydsvenskan 29/4).
Nu har det gått så långt att staten inte längre garanterar invånarnas säkerhet. Rättsmonopolet befinner sig alltså på reträtt. Det som upprör allra mest är att reträtten sker under tystnad. Medan diskussionen om polisens rasistiska kommentarer mot Rosengårdsborna var högljudd, verkar ingen bry sig om att myndigheterna ger upp Herrgården.
Fullmäktigeledamoten Sten Andersson (SD) kräver utegångsförbud, övriga politiker är tysta. Tystnaden innebär att Sverigedemokraterna är ensamma med ett konstruktivt förslag. Partiet fick sju procent av rösterna i kommunalvalet 2006, de får inte mindre 2010. Dessvärre innebär det en alltför enkel reaktion på problemen i mångkulturens Malmö.