[fakta nr="1"]
Redan 1986 skulle kärnkraften få sig en törn igen.
En aprilmorgon stod Hans Tomani ("Mr R2") och klippte häcken hemma i Bryngelstorp på det som han trodde var en vanlig söndagsmorgon. Det skulle visa sig att ett och ett halvt dygn tidigare hade en reaktor i Ukraina exploderat, men det visste man ingenting om i Nyköping än.
Dagen efter satt han i möte med internationella kunder i forskningslabbet på Studsvik när chefen för labbet kom in.
– Han sa "Sorry, vi har kontamination i huvudentrén".
Strax efter midnatt, natten mot lördagen den 26 april 1986, hade en reaktor exploderat i kärnkraftverket i Tjernobyl i nuvarande Ukraina. Men Sovjet lade locket på och ingen information kom ut till omvärlden de första dagarna.
Sorry, vi har kontamination i huvudentrén
Så när radioaktivitet konstaterades ute på Studsvik på måndagen visste ingen varför. Hans Tomani tänkte direkt på R2:an.
– Jag ringde ner till R2:an och frågade, men de sa att allt var lugnt.
Han visste att på Studsvik kunde det bara vara R2:an eller labbet de satt på vid mötet som kunde läcka radioaktivitet.
Hans Tomani och de internationella kunderna fick gå ut bakvägen genom verkstaden eftersom radioaktivitet hade konstaterats i huvudentrén. Det var fullt pådrag på området. Bilar stod i kö för att komma både in och ut från området. När bilarnas däck kontrollerades visade det sig att de som kom utifrån var lika kontaminerade som de som stod på området.
– Det var den första riktiga bekräftelsen på att läckaget inte kom inifrån Studsvik, säger Hans Tomani.
Det var cesium 137 som blåste västerut och regnade ner över Sverige efter härdsmältan i Tjernobyl. Och när det är cesium 137, då är det en reaktor som har gått åt skogen, konstaterade han ganska fort. Först misstänkte han Ignalina i Litauen.
Jag är inte rädd, men det är otrevligt
Cesium 137 är inte trevligt, det har en förmåga att kladda sig fast, konstaterar Hans Tomani.
– Man började samla in luftfilter här i stan och det skrek om dem. Det var väldigt kontaminerat, överallt.
En sak ångrar han så här i efterhand. Klippet från häcken hade han lagt i plastsäckar och lastat in i Volvon. De låg kvar där i en vecka, även när han åkte ner till Göteborg för att hälsa på sin pappa. Givetvis var klippet fullt av radioaktivt cesium 137 som är cancerframkallande.
– Jag är inte rädd, men det är otrevligt, säger han.
Pengajakten
1987 bytte Studsvik namn igen, nu till Studsvik AB, och åren därefter gällde det att hitta nya och helt kommersiella inkomstkällor. Ett sätt att tjäna pengar var att bestråla kisel, ett annat att bestråla topaser. Ägaren till en gruva ville att de skulle få en blå färg och en ny konstruktion intill R2-reaktorn byggdes. Topaserna blev vackert blå och pengar rullade in.
I slutet av 1990-talet byggdes lilla R2-0:an om för att utföra strålbehandling av hjärntumörer, den så kallade BNCT-metoden. Till en början hoppades många att det skulle ge stora resultat och därmed pengar till verksamheten.
Ett trettiotal patienter behandlades i ett utrymme som sattes upp intill bassängen och där den lilla reaktorn stod. I början av 2004 konstaterades dock att behandlingen inte hade gett de goda resultat som man hade hoppats på.
– Tumörerna svarade helt enkelt inte tillräckligt bra på behandlingen, sade onkolog Roger Henriksson till SN.
Samtidigt var R2 till åren kommen och det blev allt svårare att tjäna pengar på verksamheten.
Slutet för R2
Några veckor före julen 2004 fattade styrelsen ödesbeslutet. Klockan 08.30 den 7 december kallades personalen till stormöte. R2 och R2-0 skulle läggas ner. Stämningen inne i reaktorhallen var i botten. 99 personer varslades om uppsägning. Bara drygt ett tiotal personer som jobbade med driften av reaktorerna skulle vara kvar.
– Man kan ju inte säga att stämningen är så uppåt, direkt, sade Mariella Nilsson från Sif till SN samma dag.
Totalt 74 personer förlorade sina jobb och den 16 juni för tio år sedan stoppades R2:an för sista gången.
– De här hade man gått och klappat om och det var en sorgekänsla när de stängdes, har Thomas Ljungberg, som anställdes 1986 på området, berättat för SN.
Bränslet plockades bort och 400 bränsleelement transporterades tillbaka till USA. Men därefter väntade ett långt arbete med planeringen av själva nedmonteringen. Först tio år senare, i mars i år, kunde den börja och den är fortfarande i full gång och sysselsätter i dag 25 personer. Inte förrän 2022 väntas hela demonteringen vara klar och byggnaden jämnad med marken.