Nyårsfyrverkeri i all ära, men jag undrar om inte hockey-VM, och för den delen alla stora turneringar, stör vår fyrbenta familjemedlem mer. När det är fråga om hockey dallrar känslorna i luften i huset och Sam, som har problem med stora känsloyttringar, undrar vad som håller på att hända.
I vårt hus får man inte skratta för mycket, gråta för mycket, skrika för mycket förrän vår boston terrier/fransk bulldog-korsning reagerar. Låtsas-slåss maken och jag så är han nästintill redo att rymma och hitta en ny husse och matte. Vi beter oss helt enkelt inte som pålitliga flockmedlemmar.
Han tittar på oss med stora ögon och försöker analysera kroppsspråket eftersom han inte förstår vad som kommer ur våra munnar. Som en liten Sherlock Holmes noterar han alla skillnader från det normala.
Sam vill leva ett liv utan några upp- och nedgångar utan det bästa vore helt klart om vi levde våra liv som robotar. Enda gången han egentligen vill se oss spela över är just när vi leker med honom. Då blir han själv den mest ostabila i flocken och flänger runt som gummiboll överallt.
Så tänk på Sam nu när hockey-VM dragit i gång. Det blir många, långa timmar för honom att analysera; "Har husse och matte blivit tokiga på riktigt eller kan jag stanna i flocken ett tag till?"