Höger är höger, vänster är vänster

Partiledardebatten gav en god överblick av hur valrörelsen kommer att gestalta sig. Statsminister Fredrik Reinfeldt knöt vid flera tillfällen an till sin vision av ”föregångslandet Sverige”. Oppositionsledaren Mona Sahlin valde i stället att fokusera på ”möjligheternas land”.
Här i ligger skiljelinjerna i svensk politik. Statsministern fortsätter att poängtera Alliansens regeringsduglighet. Reinfeldt lyfter fram hur en budget i balans gör att Sverige kan möta framtiden med stor tillförsikt. Och själv tar han på sig rollen som en klassisk förvaltare i sitt föregångsland.
De rödgröna har av förklarliga skäl en annan verklighetsbild. Sahlin visar med sin retorik att dagens Sverige inte ger lika möjligheter för alla människor. Där statsministern väljer att spela på förvaltarskap, väljer oppositionsledaren att fokusera på upplevda försämringar i välfärden.
Vad kan vi dra för slutsatser av deras retorik? Jo. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin avslöjar hur båda – oberoende av sina respektive ompositioneringar, mot den politiska mitten – när det börjar att brännas argumenterar utifrån sitt partis traditionella position i höger-vänster-skalan.
Skiljelinjerna är välkomna. Ju mer skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna tydliggörs, desto bättre. Marginalväljarna ska inte behöva tvivla på vem som är höger och vänster i svensk politik. Nu ställs en politik som prioriterar individens ansvar och välfärdens kärna, mot en politik som i stället fokuserar på skattefinansierad jämlikhet. Det upp till väljarna att välja.
Därmed tillhörde varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin partiledardebattens förlorare. Läget är betydligt mer bekymmersamt för mittenpartierna, vilka förtvivlat upprepar försöken att få gehör i sina profilfrågor.
Jan Björklunds val att lyfta upp en satsning på försvaret, vilken inte ens har försvarsministerns öra, får symbolisera en del av desperationen. Likadant bör centerledaren Maud Olofsson snart börja fundera över vem som ger henne betalt för Centerpartiets envetna kamp för nödvändiga förändringar i lagen om anställningsskydd.
Den bistra sanningen är att varken statsministern, eller väljarna, just nu lyssnar på Björklund och Olofsson. Och då har våra liberala partiledare ändå en betydligt gynnsammare uppgift än Lars Ohly och Göran Hägglund. Deras enda uppgifter i svensk politik just nu verkar vara att skämta.