Högre utbildning måste vara mer än allsvensk

Utbildningspolitiken går en balansakt mellan att erbjuda högre utbildning till många utan att spetsutbildningar trubbas av. Men den svenska grund- och gymnasieskolans problem är också den högre utbildningens. När färre klarar gymnasiekraven samtidigt som politiken säger att fler ska in på högre utbildning, så blir effekterna därefter.
Lite förmätet talas det ibland om bygdehögskolor, underförstått med låg utbildningskvalitet. Det bottnar i en debatt som uppstod när antalet högskolor byggdes ut. Även utbildningsminister Jan Björklund fastnar i att regionalt är svagt, centralt är starkt. Det är mer än lovligt enögt. Det finns usla och bra utbildningar – i universitets- såväl som högskolemiljöer.
Det är inte geografin som avgör, utan innehållet och kraven på prestationer. Ett brett nätverk av ingångar till högre utbildning är bra, men inte heller här är geografin det avgörande. För en svensk student är det lika möjligt att plugga i Bristol som i Borlänge. Marknaden talar. Utan system som pressar fram höjd kvalitet ur högskolor och universitet blir den svenska utbildningsbredden mer blodfattig än berömvärd.
Utbildningsministern har i högsta grad en poäng i att det inte är politikerna som ska bestämma hur lärosäten samverkar eller nätverkar (DN 24/10). Det bör styras lokalt.
Med tanke på att kullarna av 20-åringar minskar de närmaste åren, är detta en överlevnadsfråga. Att ”lösningen” heter samgående är inte givet, därför är det inget som staten ska subventionera.
Högskolor som behöver stärka sitt innehåll gör klokt i att söka samverkan och utbyte med framgångsrika forskningsinstitut – efter egna behov. Störst är inte alltid vassast.
Använd i stället den akademiska friheten väl – och vässa kvalitetskraven, på studier såväl som forskning. Svensk högre utbildning måste få en vassare forskningstopp, utan att offra bredden. Annars riskerar jämförelsen med klubbarna i fotbollsallsvenskan att bli allt mer given.