Hon har sinne för detaljer och historia
I sin senaste bok går författaren Vibeke Olsson in i huvudpersonen Gnaeus Ulpius Saio för att berätta om hans liv. Det är nämligen oftast där hennes berättelser tar sin början i en person hon gärna vill berätta om.
Så boken Skymningens nådatid handlar alltså om Saio, som lever 178 e kr under Marcus Aurelius tid. Han är romersk officer och försöker förstå varför hans fru har tagit livet av sig.
För att kunna beskriva sina huvudpersoner försöker Vibeke Olsson förstå hur de fungerar och identifierar sig med dem. Hon känner alltid starkt för personerna i böckerna eftersom det är med dem allt börjar.
Det finns de som säger att man som kvinna inte kan skriva om män, eller att man inte kan skriva om historiska personer eftersom man inte vet hur det är. Men jag tror att det går att leva sig in i en historisk person. För det innersta är gemensamt. Vi är alla människor.
Hon har skrivit flera böcker om romartiden och finner likheterna med vår tid, till exempel sekulariseringen, urbaniseringen och fokus på individen, mycket intressanta. Hon har alltid varit fascinerad av historia och tror att det är viktigt att göra historien levande.
Det förflutna får inte bli en dörr som slår igen. Jag tror att vi lättare förstår den tiden vi lever i genom att kunna sätta in den i ett sammanhang. Och det kan vara viktigt på ett psykologiskt plan. Det kan vara en slags tröst att det har funnits människor här före oss som har gått igenom samma saker.
Tankarna om tröst för kanske över många till religion och heliga skrifter. Och det är ingen slump. Vibeke Olsson är nämligen också pastor. Som tonåring blev hon kristen och studerade senare teologi i Stockholm. Hon hade siktet inställt på att bli präst i svenska kyrkan.
Jag ville jobba med människor, och det passade bra in på mitt historieintresse eftersom teologi till stor del är historia.
Men när hon inte hittade den kristna gemenskapen hon var ute efter i svenska kyrkan vände hon sig i stället till en baptistförsamling. Hon arbetade som pastor i sju år. I dag har hon ingen fast anställning men predikar fortfarande och jobbar på ideell basis.
Intresset för andra världskriget och funderingar om vad som fick människor att bli nazister fick Vibeke Olsson att skriva debutboken Ulrike och kriget vid 16 års ålder. Året efter kom fortsättningen Ulrike och freden.
Det var både positivt och negativt att debutera så ung. Det positiva var att jag inte var så nervös. Det negativa var väl att jag inte riktigt förstod vad jag höll på med. Det tog lång tid innan jag kom på att skrivandet var ett hantverk.
Även om det inte var självklart att hon skulle bli författare var skrivandet något som fanns i familjen. Vibeke Olssons föräldrar var journalisterna och författarna Jan Olof Olsson (Jolo) och Margareta Sjögren-Olsson. Hennes pappa har blivit en förebild bland många, inte minst för sina reportage. Men Vibeke Olsson känner ingen prestationsångest och jämför sig inte heller med sina föräldrar.
Om jag hade varit äldre när jag debuterade hade jag kanske känt lite sånt. Men sen så kom ju boken ut bara ett år efter att pappa dog, och jag hade fullt upp med sorgearbetet.
Sinnet för detaljer är i alla fall något som hon försöker få med sig från sin far.
Han sa en gång att den som inte ser något intressant på Luntmakargatan, kan åka till New York men kommer inte att se något intressant där heller. Han menade att det alltid finns något intressant att se och att ta med sig. Det är något jag också försöker att göra.
Så jobbar vi med nyheter