Hon ser stora dramer i små vardagsberättelser
Fyra månader om året tillbringar Margareta Berggren på Jamaicas södra kust i huset som hon har ritat själv. Resten av året bor hon i Trosa. Hon arbetar intensivt och brinner för att hjälpa barn och tonåringar.
Det handlar inte om livsberättelser utan om små vardagsberättelser, säger hon.
I den stund jag hör min egen röst i min egen berättelse kommer min berättelse att förändra mig. Varje berättelse är en möjlighet till en ny dörr som öppnar sig. I alla sammanhang jag arbetar ser jag till att människor får berätta.
Margareta sitter på inomhusverandan i det lilla huset som vetter mot Trosaån och använder gärna händer och armar för att ge kraft till det hon berättar. Solen skiner över den orörda snön i den lilla trädgården och in snett genom fönstret på hennes ansikte. Hon ger ett lugnt och säkert intryck samtidigt som hon berättar om sitt yrke med stor entusiasm.
Jag pratar mycket jobb, men jag drivs av mina övertygelser, förklarar hon med ett leende.
Men under delar av året är hon ledig. Två vintermånader och två sommarmånader är hon och maken Sten i huset på Jamaica. Att det blev Jamaica beror på att de blev mycket goda vänner med en jamaicansk kvinna under åren de bodde i Malawi i Östafrika, dit Margareta som ung småbarnsmamma följde med sin man som hade fått jobb.
När de väl hade hittat tomten på Jamaicakusten mellan en liten stad och en fiskeby satte sig Margareta och ritade ett hus. De lät bygga huset och nu älskar hon det.
Jag har aldrig varit rädd för att hoppa. Jag var till exempel inte rädd för att rita ett hus utan arkitekthjälp, vilket ju låter helt vansinnigt.
Avsaknaden av rädsla har också visat sig i hennes arbete. Hon har gett sig in i att samtala i radioprogram, tv-program och har skrivit ett antal böcker. Och när hon väl är hemma i Sverige jobbar hon mycket. Hon har patienter i terapi, ofta unga människor, hon utbildar terapeuter och hon arbetar med ledarskapsutveckling.
Passionen är barn och tonåringar. Men hon vägrar att tycka synd om dem. Att tycka synd om någon är som att klappa personen lite på huvudet, tycker Margareta.
Jag har stor tillit till barns kraft. Jag vet att om de får berätta så kommer de att klara sig. Jag tycker inte att det är synd om dem, men jag kan tycka att de har för jävliga omständigheter.
Att hon trots passionen för barn har arbetat i 20 års tid med att utbilda chefer förklarar hon med att hon ville nå ut till föräldrarna.
Och var hittar man föräldrarna? Jo, i arbetslivet.
Hon drar en parallell mellan föräldrar och chefer och säger att det är lika viktigt för båda att lyssna på berättelserna. Att fråga i stället för att ifrågasätta.
När man ifrågasätter frågar man varför och då måste personen eller barnet försvara sig. Om man i stället frågar hur kommer det sig att..? då får man svar.
Vad är roligast med ditt arbete?
När jag ser och hör att en människa får en ny tanke eller en ny vinkling på sin egen berättelse. Det ser jag på ögonen eller hör på orden.
Finns det något
som är tungt?
Det är tråkigt när förutsättningarna för barn och människor är så begränsade. Till exempel att barn ska vistas i en grupp med 30 personer där de ska ha sin emotionella och intellektuella utveckling. Det kan göra mig galen.
Var hämtar du din kraft?
Här hemma i huset. Sten och jag läser mycket, jag lyssnar mycket på musik och vi spelar långa turneringar med Alfapet, berättar hon och visar ett block där sida efter sida är fullskriven med siffror.
Och så har jag mina fantastiska barnbarn som jag försöker träffa så mycket som möjligt. Och det är rent egoistiskt för jag vill att de ska ha en relation till mig. Så att de när de blir tonåringar inte säger åh nej, ska vi åka till mormor.
Jobbet är förlagt till Stockholm och hon trivs med att bo i Trosa och arbeta någon annanstans.
Jag älskar ån som rinner här nere och jag älskar de gamla äppelträden och husen som står så tätt att grannen kan höra oss snarka.
Så jobbar vi med nyheter