Varför Winston Churchill inte belönades med utmärkelsen går bara att spekulera i. Den mest tänkbara orsaken är att Churchill var inblandad i ett världskrig. Han fick aldrig möjligheten att prioritera ord framför handling.
Barack Obama är till stor del Winston Churchills motsats. Där Churchill kom från en privilegierad bakgrund är Obama en man av folket. Hans resa ifrån enkla uppväxtförhållanden och spektakulära väg till Vita huset är lätt att imponeras av.
Barack Obama har en unik förmåga att fylla igen glappet mellan den amerikanska drömmen och verkligheten.
Men Obama har till skillnad från Winston Churchill haft möjlighet att föra politik med hjälp av ord. Hans retorik i valrörelsen om att förändring är möjlig tände ett hopp hos miljoner amerikaner – som fortfarande kommer ihåg tiden när vita och svarta inte fick sitta bredvid varandra på bussen.
Barack Obama har också skickligt utnyttjat det faktum att hans företrädare George W. Bush är den mest baktalade och kritiserade amerikanska presidenten i modern tid. Obamas sätt att sträcka ut en hand åt muslimska grupper i Mellanöstern är medialt lätt att kontrastera mot Bushs neokonservatism.
Barack Obamas uppmärksammade tal i Kairo – riktat till det muslimska samfundet – vägde med stor sannolikhet tungt i Nobelkommitténs vågskål. I Kairo lyckades Obama uttrycka självkritik mot västvärldens syn på islam utan att på något sätt be om ursäkt för amerikansk utrikespolitik.
Barack Obamas vilja att etablera respektfulla kontakter över kulturella gränser är beundransvärd. Men det är tveksamt om den amerikanska presidentens skicklighet att knyta an till hopp och försoning är tillräckligt för att belönas med Nobels fredspris.
Handling betyder fortfarande mer än ord. I och med sitt kontroversiella val av Barack Obama slår Nobelpriskommittén fast att Obama har betytt mer för världsfreden än Winston Churchill.
Det är lika hårresande som historielöst.