Hoppet som vän och fiende
Det känns så underbart att än en gång få se den frusna marken explodera i en ocean av vackra blommor. Vårkänslorna växer och växer, för att slutligen mynna ut i ett utdraget vrål av levnadsglädje.
Plötsligt slås jag av en grå tanke, som kämpat för uppmärksamhet i mitt bakhuvud hela dagen. Vrålet dör ut och en förvirrad tystnad lägger sig över verandan där jag sitter.
Vad är nu detta? Här har man gått och intalat sig själv att alla ens små personliga problem, som hemsökt en under vintern, skulle försvinna i den varma vårsolens strålar. Att alla de mörka tankar, som plågat en under det senaste halvåret, skulle försvinna vid åsynen av årets första tussilago. Det blev uppenbarligen inte så i år heller, även om de flesta blåser bort i de ljumma vårvindarna. Det var bara hoppet som spelade mig ett spratt.
Jag har helt enkelt levt i skuggan av hoppets levnadsglada vingar och får nu, som så många gånger förut, vackert stå mitt kast. I min ensamhet grämer jag mig över att ha låtit hoppet fördunkla min hjärna och grumla min syn, och jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig av detta upprepade misstag.
Efter en kort stunds överläggning med mig själv, kommer jag fram till att jag nog aldrig gör det. Förmodligen är jag inte ensam. Jag antar att det finns otaliga människor världen över, som lever med hoppet som en ständig följeslagare.
Hoppet om att en gång skapa sig en bättre tillvaro än den de lever i för tillfället. Det är nog ganska oundvikligt, och på samma gång så skadligt.
Samtidigt som hoppet kan hålla vissa människor vid liv kan det göra andras liv mörkare än någonsin. Samtidigt som vissa människor kan låta hoppet ge näring åt deras drömmar och fantasier, kan det låta andra människor gå under i tron att det aldrig blir som de hoppats på.
En motsägelse, kan man tycka, men det är inte mindre verkligt för det. Hoppet är därför inte särskilt svårt att se som både en vän och en fiende.
Det finns inget som likt hoppet kan förstöra en persons mod, eftersom inget annat äger hoppets förmåga att slå en människas förväntan i spillror.
Inget annat än hoppet kan så kraftigt höja en intet ont anande människas förväntningar och hjälpa henne i motgångar, för att sedan skoningslöst smula sönder henne, genom att kasta insikten om livets brist på barmhärtighet i hennes ansikte.
Det blir därför så, att om man lever på hoppet, lever man samtidigt på något med makt att skada en svårt. Jag förmodar att man är tvungen att lära sig att leva med det, för utan hopp tror jag att man riskerar att få en ganska färglös tillvaro. Eller...?
Utan att ha nått en lösning på problemet, lämnar jag mitt dagdrömmande. Jag går istället ut i köket och kokar mig en god kopp kaffe. Därefter sätter jag mig i trädgården för att titta på vårblommorna. Återigen fångas jag av hoppet och jag drömmer mig iväg till en varm och lång sommar.
Mårten Hammarlund
Så jobbar vi med nyheter