Hustvedt krisar vidare

Linjerna mellan hennes olika böcker blir allt tydligare. När Hustvedt nu återvänder till fiktionen efter den populärvetenskapliga utflykten i ”Den skakande kvinnan” är de psykologiska processerna fortsatt centrala, liksom viljan att spränga de litterära mallarna.
I ”Sommaren utan män” utlöses krisen när ett trettioårigt förhållande plötsligt tar slut. Neurovetaren Boris lämnar poeten Mia för en kollega. Mia går i tusen bitar, hamnar på psyket och skriver poesi som hon knappt ens vill kännas vid själv. Sedan åker hon hem till sin barndoms Minnesota för att ägna perioden mellan ”galen vinter” och (hoppas hon) ”frisk höst” åt att umgås med sin mamma och undervisa några tonårstjejer i poesi.
Det blir en sommar utan män men med desto fler flickor och kvinnor i alla åldrar, från grannens truliga treåring med Harpo Marx-peruk till de vithåriga, livskloka damerna på mammans äldreboende.
Hustvedt verkar ha haft roligt när hon har skrivit den här boken, möjligen lite för roligt. Som vanligt kombinerar hon sin stora beläsenhet med mycket humor, men här blir resultatet stundtals en lite manierad, kåserande stil, som om hon inte kunde skriva en enda mening utan att liksom knorra till den. Problemet förstärks av Ulla Roseens översättning, som lånar lite för mycket av engelskans idiom.
Den känslomässiga tyngden i ”Vad jag älskade” eller ”Sorgesång” når Hustvedt inte riktigt upp till i sin nya bok. Få kan mäta sig med henne när det gäller att jazza till ett ironiskt resonemang om exempelvis skillnaden mellan mäns och kvinnors hjärnor, men de teoretiska inslagen tar över på bekostnad av själva romanen i romanen.
Kärlekshistorien, den om två människor som blivit så sammanslingrade efter trettio år att de inte ens vet vems minnen som är vems, blir aldrig riktigt skriven och i det avseendet är ”Sommaren utan män” en besvikelse.
Mest minns man enskildheterna: de lysande citaten (”Jag tog det som en kvinna. Jag grät”), de otippade stilgreppen (”kära läsare …”) och de karismatiska birollsfigurerna, till exempel den gamla damen som bakom eller under de konventionella mönstren på sina handarbeten döljer avancerade ekivoka broderier.
Här någonstans knyts också tråden ihop bakåt, med Virginia Woolfs feministiska urtext ”Ett eget rum” och hennes bild av den skrivande kvinnan som gömmer sitt manus under broderiduken.
Siri Hustvedt har ett tonfall som på många sätt påminner om Woolfs, och hennes nya bok kan läsas som ”Ett eget rum” i 2000-talstappning: en ironisk, briljant, argsint och lekfull text om kvinnlighetens och kreativitetens villkor.