Samtidigt måste det finnas gränser. Barnpornografi används allt oftare som en murbräcka för repressiv lagstiftning. Hårdare kontroll av internet, mer inskränkande polismetoder och möjligheter till censur införs med det behjärtansvärda skälet att minska barnporren. Ibland går det tyvärr över i hysteri.
Den 30 juni i år föll domen mot en uppländsk man som översatt japanska seriealbum med tecknade bilder på barn i sexuella situationer. Inte riktiga barn, tecknade. En enig tingsrätt dömde mannen till innehav av barnpornografi.
Den ursprungliga tanken med att förbjuda innehav av barnpornografiska bilder och filmer var i grunden sund. För att ta fram materialet måste ju ett övergrepp ske. De som efterfrågar barnpornografi är därför med och skapar nya övergrepp, speciellt de som betalar för materialet.
Men bakom en teckning finns inget offer.
Istället handlar det om ren morallagstiftning. Visst kan man tycka att det är omoraliskt eller rent av äckligt att läsa barnpornografiska serier, men olagligt? Och var går gränsen? Samhället är fullt av gamla målningar och statyer som föreställer nakna barn. Lyckligtvis skyddas de genom undantaget för ”artistiska verk”. Men dit räknas inte serier och annan fulkultur.
Kampen mot barnpornografi måste vara hård. Men att straffbelägga tecknade bilder är rent ut idiotiskt, både ur en rättslig aspekt, men också en ekonomisk.
Är det sådana bovar vi ska lägga resurser på att jaga?