Centerledaren Annie Lööf svajade oförklarligt på målet om Kina i lördags. Under veckan har vi fått nya uppgifter om den svenska handeln med försvarsmateriel till Saudiarabien. Där framkom att förre statsministern Olof Palme var den drivande kraften bakom de mångåriga affärerna med diktaturen. Pikant nog fick uppgifterna närmast tyst på debatten.
Vart tog alla upprörda vägen? Är det inte något besvärande att Sverige från sin neutrala och moraliskt högtravande position på 80-talet ogenerat byggde gigantiska bunkerkomplex åt en verkligt hårdför diktatur?
Det är klart det är, men historien blir bredare, syndarna fler när den svenska vänsterns ikon visade sig vara en av försvarsaffärernas främsta förespråkare (SvD 25/4). Avtalet som slöts av Göran Perssons regering var alltså enbart ett led i en längre historia där saudierna köpte svenska spetskunskaper med oljedollar.
Under ökensanden fick diktaturen tillgång till förstklassiga skyddsanordningar och Sverige maffiga exportintäkter. Allt har varit hemligt som tusan, det kalla krigets svenska logik var allt annat än enkel, men pengar luktar inte och bunkrar är väl dolda från ytan. Visserligen var detta länge sedan, men det hör ihop med dagens debatt; det moraliska perspektivet på vapenhandel är bara bredare representerat i dag.
Handel är inte fel ens med diktaturer, transaktioner skapar möten och influenser utifrån, med detta smyger också bilderna av att en annan samhällsordning är möjlig med. Vanliga varor är en sak, men när det kommer till vapen som kan användas i förtryckets tjänst då ställs etik mot ekonomi. Palme valde pengarna, så också Persson och Reinfeldt. Det är principiellt fel, men ingen vill bära politiskt ansvar för massvarsel från försvarsindustrin.
Likväl är det märkligt att alla dessa upprörda röster som hördes högt och ljudligt för bara någon vecka sedan närmast försvann så fort Palme-kopplingen kröp in i historien. Dubbelmoral må vara besvärande, men den är ljudlös.