Även du min Armstrong. I en närmast förhörsliknande intervju med den amerikanska tv-profilen Oprah Winfrey föll bilden av den enastående idrottsmannen Lance Armstrong till slut samman. Kvar satt en fuskare. Överraskningseffekten var minimal, men konsekvenserna kan bli enorma. Inte minst för cykelsporten, där raden av dopningsskandaler antyder att alldeles för många ansvariga har låtsats vara omedvetna om alldeles för mycket.
Lance Armstrong dominerade stortävlingen Tour de France 1999-2005, sju år i rad på ett närmast omänskligt sätt. Det var inte heller mänskligt möjligt utan det organiserade fusk som fick kroppen att prestera bortom sina gränser. De enorma framgångarna har han inte bara använt för att främja sig själv, utan också för att stötta behjärtansvärda projekt med stora summor.
Bilden av den högpresterande idrottsstjärnan med det stora hjärtat var klockren, men i ljuset av det strukturella, långvariga fusket är dessa goda gärningar bara ett sandkorn i öknen.
Så många älskade honom som vinnare, men ingen gillar en fuskare.
I en uppmärksammad fransk dokumentär, som för en tid sedan sändes i SVT, illustrerades ett antal proffscyklisters väg från en idrottens idealist till en av dopningmaskineriet förbättrad produkt.
Lagkompisarna som redan fällts för dopning vittnade om prestationsindustrin runt Lance Armstrongs stall U S Postal. Det enda som fattades var Armstrongs eget medgivande; att han legat på samma britsar som sina arbetskamrater och låtit kroppen pumpas full av icke tillåtna preparat. Den sista bekräftelsen lämnades åt Oprah-intervjun.
Varför blev det så? Vinnarinstinkten är förvisso en stark kraft, en lusta som lätt tänjer gränser för såväl prestation som spelregler. Men om vi ska vara ärliga, finns det mer än så i detta.
Stora globala idrotter betyder stora pengar. Den framgångsrike kan bada i guld. Det handlar också om ära. Framgången blir inte bara personlig, utan gärna kollektiv.
Idrottshistorien är full av exempel. Imponerande enskilda prestationer på idrottens globala gladiatorscen beskrivs som nationella framgångar. Statschefer, presidenter och politiker är gärna med och dansar inför jublande massor. Vem skulle inte vilja göra så många så lyckliga – om det samtidigt gynnar den egna saken?
När idrottsliga framgångar blir en statens angelägenhet finns det därför skäl att vara uppmärksam. Vi såg det i det östtyska idrottsundret för 30 år sedan, där atleternas medaljskörd skulle bevisa det politiska systemets överlägsenhet. Män och kvinnor med den rätta andan som överträffade de missledda förslavade av andra, var rena praktplanschen. Staten beställde och finansierade framgångar – till varje pris.
Den amerikanska idrottens 2000-tal har inte varit någon smickrande resa. Stjärnsprinters, diverse hyllade proffs i stora nationalsporter, stjärna efter stjärna har slocknat i fuskavslöjandets djupa mörker. Rekordböckerna har fyllts av Tipp ex.
Ingen frågar efter fuskaren som försvann. Så blir det nog också med Lance Armstrong. Både USA och det amerikanska postverket gled med i vinddraget efter hans framgångar, men det var individen som bröt mot reglerna.