I ett land av kulisser

Han ser ett annat bekant ansikte, och ännu ett. Han förstår att det är samma människor som gång på gång kommer uppför trapporna, ditkommenderade av regimen för att få turisterna att tro att tunnelbanetågen går, att livet är som i andra storstäder.
Händelsen, hämtad från en bok av forskaren Kim Suk-young, återberättas av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman i boken ”Alla monster måste dö”.
Konstnärsduon Bärtås och Ekman reser till Nordkorea hösten 2008. Tillsammans med ett dussintal andra turister vallas de runt i landet av myndigheternas representanter.
De uppställda resmålen (en idyllisk fiskeby, förre ledaren Kim Il Sungs mausoleum och militärposteringar nära Sydkorea) står i djup kontrast till det mänskliga lidande de vet döljer sig bakom skenet. Brottet mellan skådespel och verklighet är gränstrakterna där duon uppehåller sig, dit deras tankar oupphörligt dras.
För Bärtås och Ekman är det välkända marker. I boken ”Orienterarsjukan” (2001) undersökte de bland annat gråzonerna mellan människa och djur och mellan maskin och medvetande. De har fin blick för det bisarra, för det på nåt sätt ömkansvärt tragikomiska.
”Alla monster måste dö” inleds med en riktigt bisarr men sann historia: Kidnappningen av den sydkoreanska skådespelerskan Choi Eun-hee 1978. Tillsammans med sin ex-man tvingades de, av Kim Jung Il personligen, göra regimvänlig film för att ge massorna hopp. King Jung Il var, likt hans nu avlidne far Kim Il Sung, dokumenterat besatt av film. Mediet med den största illusionskraften av dem alla.
Som läsare vill man, liksom Bärtås och Ekman tycks det som, riva sönder de nordkoreanska Potemkinkulisserna. Att en enda gång få se vad som döljs där bakom. Vad människorna, i alla fall säkert en majoritet av dem, faktiskt tänker och känner i detta slutna land där delar av befolkningen under 90-talets svältår tvingades leva av gräs. För nordkoreanerna måste verkligheten vara en mardrömslik fars.
Och i vår egen värld? Hur stor är illusionens makt i det så kallat ”öppna samhället”?
Om det handlar inte Bärtås och Ekmans bok. Men när författarna i sista kapitlet, på väg hem, väntar på tåget i Beijing (Peking) tittar leksaksfiguren Hello Kitty ned från en stor reklamskylt med sitt tomma glada ansikte. Pojkvännen bredvid henne har en kungakrona på huvudet. Förförfattarna avslutar sin reseskildring – med en tydlig blinkning till läsarna: ”De har kommit till jorden för att bjuda på glädje och musik”.