I Fälldins anda

Förväntningarna kommer att vara - och ska vara - höga på Alliansen. Med detta budskap klev den förre statsministern och centerledaren Thorbjörn Fälldin in i valrörelsen i går. Förutsättningarna är på många sätt desamma som 1976, det historiska valet då socialdemokraterna efter 40 år i regeringsställning vräktes ur sadeln. Men det finns en avgörande skillnad mellan då och nu: den här gången är de borgerliga enade om färdriktningen från början.

Sade Fälldin det? kanske någon frågar. Det blev ju inga rubriker! Nej, han är ju överens med Maud Olofsson om att det som partierna i Alliansen gör är nödvändiga förberedelser, för att kunna föra en effektiv regeringspolitik.

Som av en händelse kom Dokument inifrån samma kväll med ett intressant, granskande program om centerpartiets så kallade högervridning. Det är klart att centern i dag inte står för exakt samma anda som under Olof Johansson. Den nuvarande Systembolagsordföranden hade ju lättare för att samarbeta med Göran Persson än med sina borgerliga kollegor.

Men det ideologiska avståndet till Fälldin-tiden är ingalunda långt. Med Maud Olofsson står centern tydligt för de värderingar som i mycket just kännetecknar Fälldins politiska arv och framgångsformel: ökat självbestämmande, företagsamhet, konstruktivt miljöengagemang och decentralisering. Samt, inte att förglömma, att partiet utan att svaja på målet utgår från samhället som en social gemenskap, inte en socialistisk.

Detta är att stå till höger även om Göran Perssons socialdemokrater. Mer till höger än tidigare? Det kan verka så. Men det beror på att socialdemokratin, precis som vid förlustvalet 1976, i flera tunga frågor tvingas gå åt vänster. Den snärjer in sig i systemen och förmår inte att se verkligheten bortom dem. Dylik vänsterpolitik signalerar ökande bekymmer för företagande och näringsverksamhet - och följaktligen för välfärdens finansiering. Detta påverkade väljarkåren 1976 och bör göra det även trettio år senare.