Gnistan som tände elden, vilken skakar de korrumperade regimerna i Nordafrika och Mellanöstern, var den 26-årige tunisiern Mohamed Bouazizis självmord. I slutet av december tände Bouazizi eld på sin egen kropp, som ett uttryck för den desperation han kände när byråkratin återigen släckte en dröm. Den desperata ynglingen saknade tillstånd och fick sin grönsaksvagn konfiskerad av polis.
Och blev en symbol för den unga, utbildade, utsiktslösa arabvärlden.
Arabvärlden har världens yngsta befolkning. De kommande tio åren beräknas 100 miljoner komma ut på arbetsmarknaderna, i länder som i dag saknar tillväxt. Det är en tidsinställd bomb som bara har väntat på att brisera.Vad Mohamed Bouzizi ville var att ha en försörjning; en dröm han delade med unga vuxna i hela världen. Ingen växer upp och drömmer om att bli arbetslös, ingen ser framför sig en framtid beroende av sociala välfärdsprogram. Där skiljer sig inte arabvärlden från Sverige.
Bouzizis desperation finns även bland unga vuxna i vårt land; individer som följt alla råd, skaffat alla utbildningar och ändå inte fått något jobb. Om Mohamed Bouzizi levt i Sörmland, är möjligheten stor att han varit en frustrerad man som lyssnat på alla populister, som målar ut Mohamed som problemet. Så nära och så långt ifrån varandra är vi.
Frustration har olika ansikten, i olika länder. Däremot har unga vuxna i Sverige en rimlig chans. Den majoritet som faktiskt lyckas skaffa ett första jobb, ta sitt första steg in på en stenhård arbetsmarknad, har således ett moraliskt ansvar mot sina mindre lyckliga generationskamrater.
Har man jobb, ska man jobba. Statistiken som visar att många svenska 80- och 90-talister sjukskriver sig – utan att vara sjuka, utan när de känner sig lite ”slitna” – visar baksidorna med välfärdstatens bekvämligheter. Beteendet är inte bara ett missbruk av socialförsäkringssystemen. Det är en djupt osolidarisk handling mot alla som är arbetslösa.
I Tunisien beslöt en ung, högutbildad man att ta sitt liv när han inte längre fick möjligheten att försörja sig. Runtomkring oss sjukskriver unga vuxna sig, av ingen bättre anledning än att man inte vill ha några ”skitjobb”.
Plötsligt känns arabvärldens unga drömmar, som vårt eget hopp om något bättre.