I Hanna Nordenhöks drömska familjealbum

Rytmen och stilen är poetisk och påminner om Nordenhöks båda diktsamlingar. Det är utglesat och reducerat, fragmentariskt i det betecknande, förtätat i det betecknade.
Åtminstone inledningsvis är det också gåtfullt. Någonting som kan liknas vid ett berättande flöde uppstår inte förrän en bit in i boken. Det är drömskt även när texten inte beskriver drömmar. Om man ställde upp meningarna med bruten högermarginal skulle många stycken fungera utmärkt som dikter:
”Är det språket som är såret?
Det jag tillfogar henne,
förstör henne med.
Att be om ursäkt
för att man blöder.”
Titlarna på styckena antyder en symfoni: preludium, första satsen, andra satsen och så vidare. Det är, i analogi med romanbeteckningen, en rätt minimalistisk symfoni.
Men boken har med musik att göra, dess huvudperson är en pianist, kallad Mam. Hon har tvingats sluta spela på grund av scenrädsla. I stället har hon blivit hemmafru och tvåbarnsmor i ett högborgerligt akademikerhem i Lund. Denna pianist är berättarjagets mormor, och vid sidan av henne finns mellangenerationen Marta, dotter och mor, men framför allt dotter.
Boken är som ett fragmenterat familjealbum av minnen, delvis hoppusslade av berättarjaget som läser mormoderns sparade brev och tittar på gamla foton.
Riktigt hur berättaren avtäcker sanningen är oklart, men alltsammans handlar förstås om en skamlig familjehemlighet. Familjefadern, uppburen matematiker, har varit otrogen med hustrun till en god vän. Affären har resulterat i ett barn, och när barnet är fött tar fadern Marta som gisslan för att få umgås med sin älskarinna och deras son.
Det finns en central scen i hela berättelsen, där Marta berättar för sin mor att hon promenerar i Dalby Hage tillsammans med fadern, älskarinnan och halvbrodern. Men trots att förväntningarna på denna scens betydelse byggs upp nästan från första sidan, blir den lite av en antiklimax. Som för att antyda att centrum i den borgerliga familjen är tomhet.
Om man ändå håller fast vid romanbeteckningen är Nordenhöks bok ofullgången. Den antyder en rad teman. Hur den begåvade hemmafrun får ge upp sin konstnärliga talang för att ta hand om make och barn. Hur hon går in i apatisk passivitet, slutar sköta sin kropp, struntar i sina barn. Och dessutom lojalitetskonfliktens inverkan på Marta, som genomgår puberteten mitt i alltsammans. Men allting stannar vid fragment, antydningar och punktvisa nedslag.
Kanske är det ändå bäst att läsa boken som en lång prosadikt, för språket är mycket vackert och närvaron ofta mycket stor i enskilda ögonblick.