Jag har all respekt för Aftonbladets krönikör Alex Schulman. Men hans senaste touretteattack gjorde mig mest full i skratt.
Jag tänker så här: Den cyniske bloggaren Alex Schulman skiljer sig från Katrin Zytomierska. Träffar i stället den bedårande Amanda Widell som han även gifter sig med. Startar med framgång en pod med Sigge Eklund. Gör upp med sin barndom genom att skriva en bok om sin far. Skaffar två små egna kottar. Blir familjefar. Släpper ett vin. Blir god. Och vad händer.
Jo, jag har själv varit där, eller rättare sagt, är där. Helt plötsligt är det familjen som är ens enda referenser när man ska skriva dessa veckotaliga krönikor. Det är i tv-soffan uppslagen till nöjeskrönikorna föds, framför "bompa" eller typ Sveriges Mästerkock för barn. I allra bästa fall säger barnen något skojsigt som man kan skriva om.
Förrförra veckan handlade Schulmans krönika om disneyfilmen Frost och i söndags handlade den alltså om Barnkanalens låt om "snoppen och snippan" som förra veckan seglade upp som viral snackis på sociala medier.
Låten om "snoppen och snippan" är en animerad käck musikvideo där två tecknade kön av vardera sort dansar runt i syfte att avdramatisera det här med kön. Den är helfestlig och i mina ögon helt oskyldig. Men den slutsatsen drar alltså inte Alex Schulman som i sin krönika i stället beskriver den dansade "snoppen" som en "vildsint råbånge" och "ett riktigt kalasstånd" och "rasande åderpåle".
Jag riktigt ser den uttråkade hemmapappan Schulman framför mig. Han vet att den där förbannade krönikan måste levereras. Spanar in Bolibompas virala musikvideo och tar chansen. Chansen att få leva ut de där lustarna som fått stå tillbaka när man har två små barn under fem år att ta hand om, fullständigt exploderar. Och som i ett rus fortsätter han "Blanka pungkulor som glimmar under det mäktiga tornet av kött." För att avsluta med ordet ståk**.
Jag antar att det är det här som kallas metajournalistik. Och fast jag inte håller med om Schulmans iakttagelser, kunde inte jag heller hålla mig.