I Lennart Rodhes slingrande rum på Pelles Lusthus
Nu har man tagit sig an uppgiften att presentera Lennart Rodhes grafik från fem decennier och låter oss därmed ta del av ett mycket betydelsefullt konstnärskap. 1950- och 60-talsgrafiken försvann visserligen någonstans på vägen när utställningen skulle hängas, men här finns ändå tillräckligt att gotta sig åt.
Lennart Rodhe föddes 1916 och upptäckte Paul Klee redan under uppväxtåren i Hamburg. Genombrottet kom när han som 21-åring ställde ut på Färg och Form tillsammans med Olle Bonniér, Karl Axel Pehrson, Lage Lindell och Pierre Olofsson.
Det var en löst sammansatt grupp av individuella konstnärer med en gemensam nämnare: konkretismen. Efteråt kom de att kallas 1947 års män och Lennart Rodhe framstod inte bara som ledare för dessa utan för hela sin generation.
Huruvida de var rena konkretister, ja därom tvista de lärde. Kruxet är att de svenska konkretisterna aldrig övergav vare sig den berättande konsten eller naturen.
Utställningen på Pelles Lusthus börjar kronologiskt som sig bör med Kyrkogården, Lennart Rodhes första litografi. Ännu målade han föreställande och bilden andas kubism.
I mild, blek 1940-talskolorit tar Rodhe itu med ett av de mest fasansfulla brotten i nittonhundratalets mörka historia: Nazisternas koncentrationsläger. Inför våra ögon förvandlas kyrkogårdsträdens grenar till förvridna människokroppar, en påminnelse om likhögarna i Belsen.
År 1945 var det självklart magstarkt, ändå återkommer motivet med människoträdet i litografin Växthuset, som Lennart Rodhe gjorde på beställning till utställningen God konst i hem och samlingslokaler. I drömmen om en ny och bättre värld ingick att konsten skulle demokratiseras och spridas till folket. Vad hände förresten med dessa goda föresatser?
Två år senare målade Rodhe abstrakt. Men hur märkligt det än kan låta behöll han en fot i den impressionistiska traditionen. Det ser man i Fågelkärven från 1989 där en svärm skränande, svarta fåglar flaxande lösgör sig ur ett centrifugerande virrvarr framför en havrekärve.
Konkretisterna hyllade det spontana och omedvetna och Lennart Rodhe citerade gärna Matisse, som hade sagt något i stil med att det sanna och verkliga tar vid först när man inte längre förstår, när man har glömt vad man lärt.
Fast det där tror jag vad jag vill om. Faktum är att Lennart Rodhes skisser ofta föreställer något. Men det är också poängen med den abstrakta konsten, att verkligheten skall omtolkas till något allmängiltigt.
Och Lennart Rodhe är definitivt ingen snobb. Han vill att vi skall förstå hans bilder och tyda dem. I titlarna delar han generöst ut nycklar att tolka med.
I Pelles Lusthus finns allt till beskådan: Lennart Rodhes organiska former, avsaknaden av fixpunkter och den eviga rörelsen. Vi upplever hur han snärjer in oss i omöjliga labyrinter, leker med konvext och konkavt och kränger rummet ut och in.
Vi ser strecken som både avgränsar och öppnar sig till springor på en och samma gång.Vi ser silande solljus på grus och i lövverk, tunnelbanelinjernas knutpunkter och kulansfärd genom gräset. Och vi gläds åt de härliga färgerna, som han, otroligt nog bara valde för att de var behagliga. Hos Lennart Rodhe är formen viktigast och färgens uppgift är att stödja den.
Fotnot: 1950- och 60-talsgrafiken kom till rätta efter upphängningen och visas på anmodan för hugade spekulanter.
Så jobbar vi med nyheter