I skuggan av arbetsförmedlingen

Vi har alternativet, säger Stefan Löfven och bortförklarar att hans parti inte växer i opinionen med att Moderaterna också minskar (SvD .se 25/8). Grejen är bara den att Alliansen styr Sverige och Socialdemokraterna är i opposition.
Löfvens parti är förvisso störst, men det är inte alls som förr. Socialdemokraterna har svårt att vara i opposition och svårt att hantera att andra sätter dagordningen. Lagom till S-ledarens sommartal höll regeringen en presskonferens och skickade generaldirektören för Arbetsförmedlingen ut i kylan. Den krisen beror på att regeringen snarast har förändrat för lite än för mycket. Löftet om konkurrerande förmedlingar är ännu inte uppfyllt.
Socialdemokraterna försöker nu vinna Reinfeldt-väljare genom att acceptera alla skattesänkningar för löntagarna. Egna reformer ska i stället finansieras med andra skattehöjningar, särskilt för företagen, samt löst beräknade dynamiska effekter på de egna förslagen. För er som minns 2005 vet hur sådana förslag från oppositionen hade sågats sönder och samman av Göran Perssons finansminister Pär Nuder (S).
S vill höja skatterna, men ändå inte. S vill stoppa det fria skolvalet men ändå inte. S kritiserar bromsen i pensionssystemet, men vill ändå ha kvar den. Det ska bli dyrare att anställa men ändå ska det på något kuckelimuckigt sätt bli till fler jobb.
I går höll S-ledaren sitt sommartal. Stefan Löfvens tal är fyrkantiga och förvaltarmässiga där företrädaren Håkan Juholts var blomsterfyllda och våghalsiga. Den senaste S-ledaren håller hårt höger och har dragit sig upp ur företrädarens dike. I senaste Sifo-mätningen är partiet i nivå med Mona Sahlins valresultat 2010, det som ansågs som historiskt lågt. Det är snarast det nya normala. Löfvens luftiga löfte om en ”socialdemokratisk regering” är betydligt mer Juholt än realpolitik.