Debatten om Åkroken i Nyköping har illustrerat de lokala maktförhållandena. Det är allt annat än förvånande att Miljöpartiet har stått i centrum när Åkrokenaktivisterna har försökt förmå politikerna att göra området till en park (SN 13/6).
MP sitter löst rotat i det rödgröna. Två val i rad har partiet avgjort majoritetsförhållandena i kommunpolitiken. Dessutom är det just Miljöpartiet som rent ideologiskt borde ha svårast för att bygga ett nytt parkeringshus mitt i stan. Det krockar med visionen om en bilfri tätort, även om kommunalrådet Malin Hagerström (MP) gärna vill tona ned detta.
Utgrävningar och grundförslag kom på plats redan under förra mandatperioden, när Alliansen och MP styrde. Det har bland annat lett till den spricka som nu har uppstått inom Folkpartiet – och förklarar de vaga beskeden från Centern och Kristdemokraterna (SN 13/6). Det är svårt att byta fot, även om Alliansen indirekt har signalerat till Miljöpartiet att man inte känner sig benhårt bunden till att bygga garaget – just nu. Det bör också ses som ett sätt att vårda relationer och samarbetsvilja.
Byggförespråkarnas argument för hur exploateringen kan innebära något positivt för allmänheten och hur det skiljer sig från den park som aktivisterna vill se i stället, har det å andra sidan talats väl tyst om. För striden handlar väl om mer än parkeringar för stadshusets bilburna?
På måndag kommer ärendet upp i kommunstyrelsen och bygget av p-garaget lär gå igenom. Moderaternas försök – framdrivet av byggmotståndarna – att flytta Åkrokens framtid till fullmäktige, liksom Folkpartiets maning att skjuta på beslutet, blir marginalanteckningar. Förutsatt att de rödgröna är helt överens om att börja bygga.
Har protesterna varit förgäves? Nej. Namninsamlingen med 3 500 undertecknare kan inte ignoreras. Att nu exploatera Åkroken utan att tydligt uppmärksamma och informersa om platsen som stadens vagga, är en omöjlighet. Där har protesterna utan tvivel spelat en roll.