Att vara nästan blind, dement och helt utan anhöriga i hemlandet är tydligen inte tillräckligt. 91-åriga Ganna Chyzevska är inte så illa däran att svenska myndigheter anser att en utvisning till Ukraina inte bör genomföras.
I sista stund stoppades utvisningen – om än tillfälligt – av Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Ärendet har kritiserats hårt av en växande kör av kritiska röster. På sitt sätt är det bra att starka protester kan få myndigheter att bromsa processer innan till synes fyrkantiga beslut ska tryckas igenom runda rör. Men borde det verkligen gå så långt? Det känns inte rimligt att ett sådant här fall ska behöva dras hela vägen till Europadomstolen.
Sedan 1997 är det inte längre förmildrande omständigheter att den som ska utvisas helt saknar familj i hemlandet. Flera partier ropar nu på lagändring.
När utlänningsnämnden ersattes av en prövning i migrationsdomstol 2006 var tanken att det skulle göra hanteringen av ärenden mer likvärdig och ge alla en ärlig chans. Den rådande meningen var att den gamla ordningen gjorde att högljudda protester kunde öka möjligheterna att få stanna. Den som inte fick sitt fall uppmärksammat hade till synes sämre chanser.
Domstolsprövning var alltså att föredra.
Den stora utmaningen nu verkar vara att själva prövningen av ”synnerligen ömmande omständigheter” får tydligare humanitära inslag.