Ibland är allt möjligt
Jag fick en kick som fick mig att vilja springa, gå så där raskt självmedvetet och hylla någon gud jag inte längre tror på.
I skoltider som står stilla, med fester här och där, fylla och krogen, så känns det så gjort. Man blir fylld av hopplöshet för att det faktiskt inte betyder något, det är en fylla, och det är människors överdrivna känslor. Men det är liksom inte riktigt på riktigt. Det är luddigt i hörnen av minnena och saker som skulle ha varit så värdefulla blir bara strunt och skitsnack.
Men så dyker sånt här upp, jag intervjuar ett gäng killar som ska resa jorden runt och har kämpat som as för att verkligen kunna göra det. De sa att det var något de bara måste göra för att komma vidare med livet, förhållanden och jobb. Med allt.
Det var något som måste göras. Det var otroligt att höra något så ärligt och så sant. Och det är uppenbart, klart det måste göras!
Men jag undrar om jag skulle ha den orken, kunna kämpa så, samtidigt som det känns så hemskt att erkänna. Jag har alltid velat vara den som gave herself to books and learning men jag har liksom aldrig kommit mig för, jag glider för mycket, chillar för ofta och får ingen stjärt ur vagnen. Och jag vill ha en stjärt ur vagnen! Ska det vara så förbannat svårt.
Men just den här raskt självmedvetna kvällen var vad som helst möjligt. Världen inför ens fötter och hela köret. Livet är märkligt, vackert och det är trots allt fritt. Utropstecken för det.
Så jobbar vi med nyheter