Ibland kan lite våld faktiskt vara lösningen
Precis när saxofonisten tagit solots första B-Dur så hände det. Det blev tyst och jag rycktes abrupt tillbaka till verkligheten. Jag blev förfärad och började gräva i byxfickan, för att ta fram min lilla ögonsten, en 4 gigabyte stor iPod. Min lilla silverfärgade vän, som alltid brukade lysa lite hemtrevligt, var nu grå och död, och jag kan svära på att jag kände hur den kallnade
Efter en lång stund med svordomsramsor och hårdhänta våldsmanövrar hemma vid köksbordet konstaterade jag att den inte ville starta. Inte ens med hjälp av en laddare. Frustrationen var total.
En dusch, två Alvedon och tre koppar kaffe senare var jag en ny människa, fast besluten att på ett logiskt sätt försöka ta itu med problemet på ett lugnt och sansat sätt. Detta slutade dock i ännu mer våld. Till slut gav jag upp, och iPoden blev liggande på hyllan.
En vecka senare gick mitt bästa par trumstockar i graven.
Nu kan det fanimej inte bli värre, morrade jag, där jag stod i mitt rum och högljutt ifrågasatte min existens.
Då fick jag syn på min portabla vredesmaskin som bara låg där stilla på hyllan och nästan hånflinade.
I ren ilska svabbade jag till den, rakt över displayen med en knuten näve, så att den föll ned på golvet.
Om de högre makterna var inblandade, det vet jag inte. Inte heller vet jag om iPoden kände empati med mig, i min uppgivenhet. Men den levde. Den lyste mer hemtrevligt än någonsin, där den låg på mattan.
Jag blev så tagen av händelsen att jag var tvungen att sätta mig ner och reflektera över vad det egentligen var som hade inträffat. Jag kom fram till att det var ett mirakel. All min cynism var som bortblåst. Jag levde. Euforin flödade, och så gjorde också tankarna på vilka andra mirakel som skulle kunna inträffa:
Sommarlovet förlängs en månad, priset på conversedojor sänks, Abba återförenas och Morden i Midsomer visas på tv i vinter.
Så jobbar vi med nyheter