Ibrahim hjälper invandrarbarn
När jag kom till Sverige i september 1990 var jag överlycklig. För första gången behövde jag inte vara rädd för att polisen skulle leta efter mig. När jag kom hit fick jag också återse min bror som bodde här.
Men samtidigt saknade Ibrahim sina föräldrar och fyra småbröder som han lämnat i Tunisien. Bara ett par dagar efter att han kom till Sverige fick han ett oväntat besked om att hans pappa hade dött.
Det var så overkligt. Jag önskade att jag kunde vara där och ta farväl av honom. Jag ville också hjälpa min mamma att ta hand om familjen.
Den första tiden i Sverige var ensam för Ibrahim. Dessutom fick han vänta i fem år på att få uppehållstillstånd i Sverige, så det tog tid innan han kunde lära sig språket, studera och börja arbeta.
1994 fick Ibrahim äntligen asyl och började arbeta. Då träffade han också Annelie. De umgicks nästan varje dag och gifte sig redan efter ett år. I dag har de fyra barn och inom de närmsta dagarna väntar de sitt femte barn.
Det ska bli jätteroligt att bli pappa igen, vi är ju vana nu.
Ibrahim har även en stor familj i Tunisien, och trots att han inte varit där sedan han flydde, har han träffat sin mamma och sina bröder ett par gånger igen.
Min mamma hälsade på mig i Sverige en gång 1999. Det var väldigt roligt, samtidigt som det var nervöst. Jag inte sett henne på elva år och kom inte ihåg hur hon var. Jag var också rädd att hon tyckte att jag hade förändrats.
Men efter några dagar fann de varandra. Ibrahims mamma tyckte visserligen att han levde annorlunda i Sverige, men hon tyckte inte det var konstigt att Ibrahim och Annelie hade olika religioner.
Mamma tyckte mycket om Annelie och önskade oss lycka till. Religionerna har inte heller kommit emellan mig och Annelie. Det viktiga i ett förhållande är att man respekterar varandra och lyssnar på varandra.
Själv jobbar Ibrahim som brobyggare på Brandkärrskolan. Där är han en förebild för eleverna, speciellt för de 60 procent elever som har invandrarbakgrund.
De kan ha lättare att känna igen sig i en vuxen person som kommer från samma kultur. Det känns också tryggare när någon i personalen förstår deras bakgrund.
Men även om det finns skillnader mellan kulturer är många grundtankar samma. Det märks framför allt i litteraturen, säger Ibrahim.
Själv har han läst litteratur både i Tunisien och i Sverige, och gillar bland annat Strindberg och Kallifatides.
Ibrahim skriver själv, framför allt dikter som han framför vid olika tillfällen.
För ett par veckor sedan gick han vidare till riksfinalen i Poetry Slam som hålls i Stockholm.
Det ska bli kul att vara med att tävla. Dikter är enkla och avskalade, men de kan innehålla ord som förändrar mycket.
Så jobbar vi med nyheter