Icke godkänt

Den huvudsakliga kritiken från Skolinspektionen är att majoriteten av skolorna (åtta av tio) saknar en godkänd likabehandlingsplan, något som ska göras årligen. Men även om det finns en sådan är risken att det bara är en papperstiger.
Man kan förvånas över hur anmärkningsvärt svårt det verkar vara att hitta effektiva åtgärder på det här området. Det är ingen tvekan om att de flesta är överens om att arbetet mot kränkningar, hot och trakasserier i skolmiljön bör vara prioriterat. Detta arbete är en avgörande del i skapandet av en god arbetsplats och studiemiljö.
Regeringen skärper skollagen och den satsar dessutom 40 miljoner på att ta fram effektiva metoder mot mobbning och kränkningar. Det saknas alltså inte ambitioner på området. Men det är också så att detta är svårhanterade frågor där ofta finns stora gråzoner som både är besvärliga och känslomässigt jobbiga att sätta sig in i.

Planer och skriftliga dokument är bra att ha som stöd och hjälp, men de löser inga konflikter i sig. Det räcker inte om åtgärdsprogrammen förblir hyllvärmare – och att skolans personal inte tar tillräckligt allvarligt på mobbingstendenser och annan kränkande behandling.
I grund och botten handlar det om närvaro. Att finnas där barnen finns och att ta eleverna på allvar – även när de kritiserar en vuxen. Det handlar om att aldrig lämna ett gråtande barn osett på skolgården. Att aldrig se mellan fingrarna på tillmälen eller nedsättande uttryck. Att det finns vuxna närvarande även utanför skolsalarna. Listan kan göras lång.
Det krävs lyssnande, trygga och modiga vuxna. Utbildningsminister Jan Björklund väljer ordet civilkurage. Visst, i den mån detta inte är en självklar del av yrkesrollen i sig. Men något som ibland glöms bort är att de vuxna som verkligen ingriper och reagerar inte visar sig stå ensamma och utan stöd från kollegor, chefer och arbetsgivare när något sedan ska redas ut.