Eleverna svarar med ett rungande nej – och det blir starten på en vecka som ingen av dem glömmer. Första dagen skapar läraren gemenskap i gruppen med hjälp av fysiska övningar, andra dagen får eleverna i uppgift att välja ut ett gemensamt namn och en gruppsymbol.
Därefter börjar vågen skölja över dem. Fiender utses och elever som tidigare varit mobbade är plötsligt mobbare.
Det är orättvist att jämföra grupper och grupper. Men när jag läser journalisten Torbjörn Nilssons bok De omänskliga, om maktspelet i svensk partipolitik, är det omöjligt att inte tänka på Die Welle.
Nilsson använder sin patenterade stilistik för att dissekera några av samtidshistoriens mest uppmärksammade affärer: Liberala ungdomsförbundets dataintrång hos Socialdemokraterna, mobbningen av borgerliga riksdagsledamöter inför FRA-omröstningen och falangstriden mellan höger och vänster inom SSU.
Berättelsen handlar om hur enskilda individer passerar spärr efter spärr i sin personliga jakt på inflytande. Unga idealister beter sig på ett sätt som går stick i stäv med deras ideal – och belönas genom att klättra några pinnhål i partihierkin när de sviker väljarna och sig själva.
En bärande tanke i Torbjörn Nilssons bok är att politikern blir partiet, när den personliga identiteten ersätts av gruppindentiteten. Hon eller han som väljer att svika gruppen är inte pålitlig och i pålitligheten ligger skillnaden mellan att petas till kulturutskottet och lyftas in i partistyrelsen. Oliktänkande göra sig icke besvär.
Häromdagen kom nya siffror som visar att de politiska ungdomsförbunden har färre medlemmar än vilken frimärksklubb som helst. Nästan alla opinionsbildare i den tjattrande klassen valde att vinkla medlemsförlusterna som oroväckande.
Det är möjligt att deras resonemang har en poäng. Men efter att ha läst Nilssons bok håller jag inte med dem. Att unga vuxna vänder ryggen åt organisationer, som mer eller mindre suddar ut deras egna identiteter, är en vitamininjektion för demokratin.
Bättre att bryta vågen, än att surfa med.