IK Tun vågade göra spännande tränarval
Hon funderade både länge och väl när erbjudandet kom. Men nu är det Cecilia Göransson som tränar IK Tuns damlag. Fast hon ser sig inte som någon fotbollstränare. Inte än i alla fall.
Det var helgen innan Gästabudsbollen som vi var på en Griffinsmatch. Först satt vi på läktaren och hejade på damerna. Efter matchen hoppade vi i deras utrustning och körde själva. Det var ruggigt kul, säger Cecilia och fortsätter.
Jag tror man vinner mycket på att testa andra idrotter.
Men grundtanken för henne är ändå att man blir en bra spelare genom att träna fotboll.
Fast det är flera grejor på gång. Jag får väl återkomma till er när det är dags, säger Cecilia med ett skratt.
Hon har sina rötter i trakterna av Västervik. Hamnade på GIH i Örebro. Sommaren 2002 flyttade hon och sambon Magnus Jönsson till Nyköping. Båda hade fått idrottslärarjobb på kunskapsskolan. Hon började med fotboll i Tun. Cecilia spelar även innebandy.
I höstas ringde så Tun och undrade om hon ville ta över efter S-O Hjelm.
Jag blev väldigt förvånad när de ringde och frågade.
Visst hade hon lärt sig en hel del på GIH-utbildningen att ta fasta på.
Men jag har aldrig coachat ett lag.
Efter lång betänketid sa hon i alla fall ja. Det hörs att hon absolut inte ångrat sig.
Men jag ser mig inte som en fotbollstränare, inte än i alla fall. Jag har ju inte gått någon tränarutbildning.
Men att hon har idrottslig erfarenhet hörs direkt. Hon har tankar om vinnarhetsen inom ungdomsidrotten (kan vara förfärlig). Även om att det är viktigt att förstå att alla tar in de instruktioner man ger på helt olika sätt.
Fast orsaken till att hon sa ja var nog inte i första hand för att bryta mansdominansen.
Det var väl ett sätt att fortfarande hålla kontakten med fotbollen, säger Cecilia, som på grund av en korsbandsskada inte kan spela fotboll längre.
Hon har själv aldrig varit tränad av en kvinna på klubbnivå.
Många av de äldre tjejerna i laget har heller aldrig haft någon damtränare. Det är konstigt.
Några egentliga förebilder säger hon sig inte ha. Under utbildningen kom hon i kontakt med många olika tränare och tränarfilosofier. Hon hoppas kunna plocka det bästa ur allt det hon lärt sig. En sak pekar hon dock på som mycket viktigt:
Att sätta laget i centrum, säger Cecilia.
Det är inte en, två eller tre spelare som är viktiga, det är laget.
Jag som tränare är egentligen inte heller viktig.
Att gå från att ha varit spelare till att bli tränare för samma lag erkänner hon inte är optimalt.
Men jag försöker fortfarande vara en i gänget. Men när det är träning är jag tydlig på att det är jag som talar. Sedan kör jag fortfarande själv på träningen. Det kan vara ett bra sätt att visa och sporra de andra.
Den stora åldersskillnaden i truppen tycker hon inte har varit något problem alls.
Jag låtsas som om den inte finns. Alla är med på samma villkor. Det spelar ingen roll när man är född.
Hon ser sig absolut inte som en shouting coach.
Nej. Det händer aldrig. Visst kan det ibland hända att det är lite dålig fart på träningen. Men det kan ju lika gärna bero på att jag förklarat dåligt.
Hon är överraskad över att tjejerna visat upp en sådan fokusering på träningen.
Tun tränar tre dagar i veckan. Två i inomhushallen på Skavsta. En gång i multihallen i Rosvallakomplexet. Då är det fysträning som gäller.
Så jobbar vi med nyheter