Folkpartiet har under mandatperioden även slipat och skärpt retoriken i rättspolitiken. FP:s rättspolitiska talesperson Johan Pehrson är – med all rätt – ifrågasatt. Men inte ens Pehrsons kritiker kan förneka att FP:s hårdare linje mot till exempel förortsvåldet gör partiet tydligare. Folkpartiet har gått från ett parti för mysliberaler i manchesterkavaj till en svensk version av danska Venstre.
Delar av FP:s utveckling kan och bör kritiseras. Traditionella folkpartifrågor som äldrevård och bistånd för numera en tynande tillvaro. Solidariteten med flyktingar är utbytt mot krav på språkkunskaper. I synen på individens rättigheter och skyldigheter ligger 2000-talets folkparti närmare Anders Fogh Rasmussen än Bengt Westerberg. Och även om det just nu blåser medvind sitter FP:s socialliberala falang tyst i båten. Förvånande tyst.
Anledningen till Björklunds status är att han gett Folkpartiet tillbaka självförtroendet. Det visar inte minst FP:s agerande i Alliansen. Folkpartiet är regeringens i särklass mest självständiga parti. Till skillnad från Centerpartiet och Kristdemokraterna har FP valt att ta upp kampen med Moderaterna om medieutrymmet.
Jan Björklunds sätt att i veckan öppna för en delutförsäljning av Vattenfall är bara ett i raden av utspel som inte ligger i linje med Alliansens politiska överenskommelser. Paradoxalt nog agerar magister Björklund som eleven längst bak i klassrummet: Folkpartiet stör sina kompisar genom att kasta suddgummi, men lyckas samtidigt få uppmärksamhet av Fredrik Reinfeldt.
FP har gjort sig av med sina runda hörn och fått vassa armbågar. Taktiken är inte sympatisk – men politiskt smart. I stället för att agera som den väluppfostrade, duktiga flickan med äpplet borde centerledaren Maud Olofsson inspireras av Björklund.
Man kan visst förena politiskt samarbete med en tydlig partiidentitet.