Ingen empati inom vården

Jag har genom hela min uppväxt undrat varför vissa människor väljer att jobba inom vården när det är uppenbart att de saknar empati, takt och ton. Fråga vem som helst så kan de berätta sin personliga upplevelse av sjukvård, rådgivning och mottagande som varit under all kritik.
Jag ringde själv rådgivningen häromdagen för att få komma in för vad jag anar är bihåleinflammation för att då bli frågad de vanliga frågorna: Har du haft feber? Jag svarade att nej, men det är ju inte heller nödvändigt att ha haft feber. Svaret blev: Var har du läst det? Man ska inte tro allt man läser. Vad är det för mottagande?
En annan gång ringde jag till 112 en midsommarafton för min sambo, som varit sjuk en längre och numera vet vi att han har en kronisk tarmsjukdom, som i somras peakade på Huddinge sjukhus. Många trodde att han inte skulle överleva. När jag ringer till 112 och berättar att min sambo ligger och yrar för att han har så ont och att han har haft blod i avföringen i över en vecka nu. Svaret blev: Om har har haft blod så länge skulle han vara död nu.
Är det vad jag som orolig anhörig behöver höra när jag ringer 112? Varför ringer man 112? Jo, man ser ingen annan lösning. Vi hade druckit och kunde inte köra honom till akuten. Men istället för att ta mig på allvar så hånar han mig. Ska sjukvården håna? Är det vad den har krympt till? Någon empati får man inte, ett professionellt mottagande får man inte och gudarna ska veta att man inte heller får någon vård.
Jag skäms över att vara en del av ett samhälle som inte strävar efter att hjälpa de som är nere, utan istället sparkar på dem och säger åt dem att ta en Alvedon. Du är inte tillräckligt sjuk för Sverige.
Kim Kristensen