Ingen får göra någotutan att fråga Persson

Två dagar före flodvågskommissionens analys av den svenska krishanteringen vid tsunamikatastrofen ska läggas fram, går regeringen ut och deklarerar att den s-märkta makten nu har bestämt hur den framtida krishanteringen på regeringskansliet ska vara organiserad. Tajmningen kunde knappast vara sämre.
Budskapet är att regeringen bara vill och bara tänker lyssna på sin egen röst. Som statsministerns presschef Anna Helsén formulerade det: vårt arbete är klart nu. Regeringens intresse för den fristående kommissionens rapport och konstruktiva förslag har aldrig varit mindre.
Regeringen har i stället utsett en särskild chef som ska reagera snabbt för att fråga statsministern om det går bra att inleda en räddningsinsats. En s-regering kan nämligen aldrig tänka sig att lämna ifrån sig verklig beslutsmakt. Inte ens till en krishanteringsenhet, vars främsta syfte är att reagera på stört vid en katastrof och snabbt som ögat dra igång evenutella räddnings- eller andra akuta hjälpinsatser. Nej, man ska alltid fråga Persson först. Även om det kan vara ett fördröjande moment.

Statssekreteraren Lars Danielsson (s) försöker prata bort faktum genom att hänvisa till att en annan maktfördelning inte ligger i vårt sätt att organisera samhället. Och han har alldeles rätt. Det är inte socialdemokraternas sätt. Det handlar främst om att bevara strukturer och beslutsmakt i myndighetsvärlden. Men riskerna med handlingsförlamade myndigheter är sedan ett år tillbaka tragiskt uppenbara.
Därför är det borgerliga förslaget en viktig vattendelare mellan regeringsalternativen. Alliansen ser hellre en särskild krishanteringsenhet med eget mandat att snabbt agera för att rädda och undsätta, utan att nådigt fråga om lov.
För att höja myndigheters effektivitet och reaktionsförmåga i allvarliga krissituationer, måste man våga förändra strukturer och utmana och bryta gammalt revirtänkande. Ibland på bekostnad av den egna maktsfären. Detta blir aldrig möjligt utan ett maktskifte nästa höst.

Men först och främst gäller det att lyssna till alla de drabbades berättelser, erfarenheter som bidrar till flodvågskommissionens slutsatser. Därefter kan det konstruktiva arbetet börja, åtminstone för dem som anser att oberoende slutsatser är särskilt värdefulla.