Ingen medger att det är fel på försäkringen

Fusk eller glidande attityd? Det är frågan. I somras presenterade Anna Hedborg, chef för Riksförsäkringsverket, en undersökning som visade att svenskarna inte fuskade med sjukförsäkringen. Syftet var naturligtvis att på vetenskaplig grund tillbakavisa en utbredd och tilltagande misstro mot socialförsäkringarna som i rask takt är på väg att förvandlats till alternativa försörjningssystem.

Nu tycker uppenbarligen även Göran Persson att något måste göras och har gett samma Anna Hedborg i uppdrag att göra en översyn av socialförsäkringssystemet. I en debattartikel i DN presenterade hon i går en annan undersökning som visar att fyra av tio anser att de kan sjukskriva sig när de känner sig trötta. Många tycker att det är okey att sjukskriva sig när personalen strejkar på dagis eller att en konflikt med arbetsgivaren kan vara skäl nog till sjukskrivning. Men enligt Anna Hedborg är det inte frågan om fusk utan om okunskap och glidande attityder. Hon tvingas dock konstatera att om missbruket fortsätter så kommer vi inte ha råd att ha sjukförsäkringen kvar.
Regeringens mål är att fram till 2008 halvera antalet sjukskrivningar. Men varken arbetsmarknadsminister Hans Karlsson eller Anna Hedborg har några friska idéer. De skyller bara på varandra. Hans Karlsson anser att Försäkringskassan inte har skött sitt jobb medan Anna Hedborg tycker att medborgarna behöver upplysas, inte minst ungdomarna, som enligt undersökningen tycks ha rymligare samveten än andra.
Ingen av dem medger att det är något fel på försäkringen. Frågan är vad i hela världen man då ska utreda? Eftersom även denna utredning ska ledas av en pålitlig socialdemokrat kommer regeringen bara att skrapa på ytan. På Finansdepartementet ligger redan högar med utredningar som beskriver problemen och som också har förslag till lösningar.

Socialförsäkringarna behöver helt enkelt göras mer försäkringsmässiga, med en tydligare koppling mellan förmånen och den egna insatsen. I Sverige har vi gått åt motsatt håll. Den enskilde, till vars inkomst förmånerna är knutna, ser allt mindre av betalningarna för socialförsäkringssystemen. Tidigare finansierades sjukförsäkringen i hög grad av inkomsttagarna. I dag är det i stället arbetsgivare och diffusa skattebetalare i gemen som står för finansieringen. Vad som händer när man lägger allt större del på arbetsgivaren är att man minskar såväl försäkringsmässigheten som det personliga ansvaret. Kärnan i problemet är att det inte är någon annan som betalar.