Justitieminister Beatrice Asks (M) syn på statens roll i barnuppforstran har ibland fler likheter med Platon än med modern pedagogik. I stället för att utgå ifrån vad som är bäst för individen, utgår Ask gärna ifrån Staten.
Till hösten träder regeringens lagförslag, om att föräldrar till kriminella mellan 15 och 18 år kan dömas till skadestånd, i kraft. Förslaget har motiverats utifrån att Beatrice Ask vill skjuta över ansvaret ifrån samhället till föräldrarna.
Tanken att vårdnadshavaren ska få betala om deras barn slår sönder en fönsterruta kan möjligen vara acceptabel, om regeringens övriga lagförslag i syfte att komma åt ungdomsbrottsligheten, hade följt samma idétradition.Tyvärr följer inte ens föräldraansvaret med hela vägen hem. Den enda röda tråden i Beatrice Asks hantering av ungdomskriminaliteten är att hon vill öka statens makt över unga vuxna.
När regeringen går emot Lagrådets linje och öppnar för möjligheten att drogtesta barn utan vårdnadshavarens medgivande hoppar Ask helt sonika över föräldraansvaret.
Inställningen är onekligen ihålig. Där föräldrarna anses ha ett ansvar för att betala skadegörelse, anser regeringen att samma föräldrar inte behöver rådfrågas vid misstanke om missbruk. Om Alliansen menar allvar med att involvera vuxenvärlden i sitt brottsförebyggande arbete bör väl justitieministern måna om föräldrarnas medgivande? Beatrice Asks uppdrag – och hennes uppdrag för unga vuxna, som verkligen riskerar att fastna i kriminalitet och droger – är större än taktiska utspel riktade mot en moralkonservativ väljargrupp.
Drogtester utan medgivande på fjortonåringar är fel väg att vandra för den som vill öka förtroendet mellan samhället och ungdomarna. Testerna undergräver föräldrarnas auktoritet.
Moralkonservatismen har varit övertygad om världens förfall tillräckligt länge för att ha motbevisats. Självklart ska brottslighet och narkotikamissbruk bland unga bekämpas. Men regeringen behöver ta en rejäl funderare på vem man först och främst anser sig representera.
Staten – eller medborgarna?