Kod 302 slog fast att homosexualitet var en mental rubbning. För 30 år sedan klassade Socialstyrelsen alltså homosexuella som sjuka. Sverige är fortfarande långt ifrån ett land utan fördomar. Samtidigt är det viktigt att se hur offentlighetens syn på individens sexualitet har förändrats.
Kyrkor är i grunden konservativa samfund. Det är därför logiskt att Svenska kyrkan aldrig har slagits för homosexuellas rättigheter. Kyrkan har inte lyssnat på omvärlden, utan valt att tolka sina egna skrifter. Några medlemmar väljer att tolka skrifterna mer liberalt. Andra inte.
Svenska kyrkans präster och biskopar är lika splittrade i synen på homosexuellas rättigheter som organisationens medlemmar. Kyrkan arbetar hårt för att moderniseras – men skepsisen mot homoäktenskap och homoadoptioner sitter i väggarna.
Det är lätt att fördöma präster som anser att homosexualitet är syndigt, skamligt och smutsigt. Men ännu viktigare är att konstatera att även kyrkan håller på att förändras. Toleransen har lyckats ta sig hela vägen fram till altaret.
När Kyrkomötet i går gav homosexuella rätten att ingå äktenskap var beslutet ett resultat av samma kamp som gjorde att Socialstyrelsen – nästan på dagen 30 år tidigare – beslöt att stryka homosexualitet ur sjukdomsregistret.
Visst. Allt är inte guld som glimmar. Fortfarande vill nio av 14 biskopar hellre slopa vigselrätten än att likställa kyrkans syn på äktenskap. Många av kyrkans medlemmar har dessutom en konservativ syn på homosexuella. Deras röster måste få höras.
Ändå förtjänar Kyrkomötet en stor applåd för att man inte längre skiljer på äktenskap och äktenskap. Kärlek som kärlek. Segern tillhör dock inte Svenska kyrkan. Segern tillhör alla – oavsett religion och ideologi – som valt att viga sina liv åt att slåss för homosexuellas rättigheter.
Däribland Barbro Westerholm.